Första maj är arbetarrörelsens högtidsdag. Det brukar vara långa förstamajtåg och politiska manifest. Det har inte alltid varit någon renodlad kamp på arbetsmarknaden utan har även handlat om partipolitik. Partierna till vänster har av tradition levt i en symbios med arbetarrörelsen, det har gällt i synnerhet socialdemokratin. Denna koppling höll redan på att luckras upp. För fackföreningarna upplevdes en allt för nära kontakt till ett politiskt parti som ett hinder i medlemsvärvningen. Detta skedde i en tid då också grunden för fackföreningarna förändrades. De tidigare stora branscherna har genom bland annat automationen minskat på personalen. En allt större andel av fackanslutna finns inom vården och servicebranscherna där lönenivån ofta är låg och avtalsuppgörelserna har mest handlat om att försvara ställningarna. För socialdemokraterna som ofta haft inflytande i regeringsarbetet kom detta att bli ett problem. Statsmakten har varit en viktig part i de uppgörelser man haft på arbetsmarknaden. SDP hade flera dåliga val bakom sig då Jutta Urpilainen valdes till ordförande år 2008. Partiet var i opposition efter ett dåligt val. Hon förväntades föryngra och modernisera partiet. Trots ett rätt svagt valresultat kom partiet med i Jyrki Katainens regering. Centern som varit statsministerparti gjorde ett så dåligt val att oppositionen ansågs vara den enda utvägen. Katainens koalition var på många sätt bräcklig, med partier från höger till vänster. För Urpilainen låg sannolikt många år av moderata löneuppgörelser som SDP på olika sätt hade medverkat till henne i fatet. Tanken med dessa uppgörelser har varit att kunna skapa nya jobb. På den punkten har önskningarna inte slagit in. Och i den politiska vardagen hade Sannfinländarna blandat bort korten. Socialdemokraterna förlorade sannolikt anhängare till Timo Soinis parti som kunde hålla hög profil i oppositionen. Under slutet av mandatperioden beslöt den socialdemokratiska partikongressen att försöka ändra kursen. Urpilainen fick stiga åt sidan för Antti Rinne som kom från fackförbundet Pro. Det var sannolikt ett försök att återerövra arbetarklassens stöd. Genom valet av Rinne till ordförande gavs fackföreningsrörelsen ett större inflytande i partiet och gav ett hopp om att stoppa läckan av medlemmar till Sannfinländarna. Den allmänna trenden har varit att de politiska partierna inte i lika hög grad som tidigare fungerar som intressebevakare för vissa samhällsgrupper. Antalet rörliga väljare ökar. Partierna riktar överlag större fokus på dessa. Nu antas en hel del röster igen vara hemlösa, framför allt i och med att Sannfinländarna i regeringsställning tvingats till stora avsteg från sitt valmanifest. Det gäller inte bara flyktingkrisen utan även löftena till de svaga i samhället. Oppositionen och arbetarrörelsen gör gemensam sak för att påverka regeringen. Udden är riktad mot regeringens åtstramningar, mera än mot arbetsgivarsidan. Frågan är hur mycket denna gemensamma aktion förmår ändra regeringens linje. Regeringskoalitionen består av de tre största partierna och har en klar majoritet i riksdagen. Och det är länge till nästa riksdagsval. Taktiken tycks också ha varit att fatta de största besluten i början av mandatperioden. Regeringsprogrammet skrevs snabbt ihop och partierna ställde sig med bestämdhet bakom det. Men det har tydligen inte varit tillräckligt. Regeringen har inte lyckats fullborda sina planer, även om det till synes finns en bred förståelse för att statens skuldsättning måste minska. Ett år efter tillträdandet är opinionssiffrorna för Juha Sipiläs regering urusla. Man kan förstå att många av anhängarna är besvikna över de förhållandevis skrala resultat som uppnåtts hittills. Men det är knappast bara tålamodet som saknas. Att ha regeringsmakten innebär att man även måste fatta impopulära beslut och naturligtvis tära på den folkliga uppbackningen. Om man jämför med Sverige är regeringens popularitet inte mycket större än i Finland. I Sverige är det socialdemokraterna som styr efter perioder med den borgerliga alliansen vid spakarna. Inte heller det faktum att den svenska ekonomin visar upp goda nyckeltal tycks hjälpa.