En utebliven handskakning har utvecklats till en politisk kris i Sverige. Miljöpartisten och partistyrelsekandidaten Yasri Khan vägrade före en intervju skaka hand med en kvinnlig tv-reporter eftersom han av religiösa skäl inte vill skaka hand med kvinnor. Reportern ifrågasatte Khans agerande eftersom Miljöpartiet vill bekämpa patriarkala strukturer och fick till svar: Patriarkala strukturer är normer som vissa, majoriteten, uppbär. Alla de normerna berör hela tiden minoriteter som förnekas sin rätt att visa sin individualitet. Reaktionerna mot Khan blev till sist så starka att han förra veckan såväl avstod sin kandidatur till Miljöpartiets styrelse som partipolitiken. Händelsen fick fart på debatten i Sverige, och statsminister Stefan Löfven konstaterade att man i Sverige tar både kvinnor och män i handen. Det andra regeringspartiets, Miljöpartiets, hårt prövade språkrör Gustav Fridolin sade att "Tar man män i hand ska man också ta kvinnor i hand". I ett öppet brev som partiet publicerat på sin hemsida förklaras: Hur vi hälsar på och bemöter varandra måste genomsyras av likabehandling. För bara något år sedan hade det varit kontroversiellt att ha synpunkter på hur någon hälsar. DN skriver att det fanns en beröringsskräck inför frågor som denna som inte heller var sund. Nu springer i stället alla åt andra hållet och drar slutsatsen att den som hälsar med handen på hjärtat automatiskt är fundamentalist eller åtminstone sexist.Samtidigt är det många troende människor, bland andra ortodoxa judar, som ogärna skakar hand med människor av motsatt kön. Erik Helmerson på Dagens Nyheter frågar sig om detta ska diskvalificera dem från att engagera sig politiskt? Helmerson anser att Khan avgick av fel skäl. I stället för ett uteblivet handslag borde enligt Helmerson diskussionen i stället ha handlat om islamism, jämställdhet, hedersvåld och sekularitet. Klart är att Khan utmanat förespråkare för det gamla, homogena Sverige, men också de som anser sig vidsynta har upprörts. Dessutom kallar sig Miljöpartiet ett feministiskt parti, och ett parti som omfamnar mångkultur och mångfald. Yasri Khan själv anser sig inte vara en sämre feminist för att han inte tycker att män och kvinnor måste skaka hand. Den motsättningen är intressant, eftersom feminismen jobbar för jämställdhet mellan kvinnor och män. Är inte detta en krock mellan det mångkulturella och feminismen? Går det överhuvud taget att förena en liberal livsåskådning med att vilja styra hur andra människor väljer att hälsa? Man kan också fråga sig om politiker ska bestämma hur människor ska bete sig när de träffas. För Miljöpartiet är situationen en stor utmaning eftersom partiet i sin strävan att vara öppet, välkomnande, inkluderande och bejakande av mångkultur samtidigt brustit i att vara uppmärksamma och sätta gränser för synsätt som inte motsvarar partiets värderingar om jämställdhet, demokrati och folkrätt. Miljöpartiets kris hade dock fått sin start redan veckan tidigare, då det framkommit att bostadsminister Mehmet Kaplan sommaren 2015 var på samma middag som ledare för en högerextrem grupp med ursprung i Turkiet. Kritiken mot bostadsministern växte när Svenska Dagbladet rapporterat att han 2009 jämfört israelers agerande mot palestinier med nazisternas behandling av judar under 1930-talet. Några dagar senare avgick Mehmet Kaplan. Genom affärerna Kaplan och Khan har förtroendet för Miljöpartiet i Sverige nu fått sig en rejäl törn såväl internt som externt. Toppar i partiet kräver att bägge språkrören, Gustav Fridolin och Åsa Romsom, avgår. Klarar inte Miljöpartiet av att reda upp sina interna angelägenheter har vi också en regeringskris i Sverige. Regeringskompanjonen socialdemokraterna kan knappast offra sin trovärdighet genom ett fortsatt samarbete med Miljöpartiet. Därför kommer utfallet av Miljöpartiets kongress den 13–15 maj att bli mycket avgörande. Vem sträcker ut handen åt vem, och varför?