Den tysta diplomatin går på högvarv när EU försöker få Polen att hålla sig i fållan. I tisdags gjorde EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans ett snabbesök i Warszawa, i stället för att kommissionen dagen innan enligt tidigare besked skulle ha gett ett formellt utlåtande om sin inställning till utvecklingen i Polen. Polens sedan i höstas ledande parti Lag och rättvisa har gjort sitt land till ett problembarn i Bryssel efter att ha drivit igenom en försvagning av landets författningsdomstol, tagit ett starkare grepp om medierna och nu fortsätter med andra åtgärder som befaras inkräkta på fri kommunikation. Bryssels invändningar viftas bort, i fredags fick Lag och rättvisa igenom en resolution i parlamentet som uppmanar regeringen att skydda Polen från EU:s inblandning. Man kan hävda att polackerna har fått vad de ville, de har ju röstat fram Lag och rättvisa till makten. Alltså fungerar demokratin. Men demokrati är inte enbart att den starkaste vinner, till systemet hör också institutioner och bestämmelser som ska utgöra ett skydd mot maktmissbruk. Dessutom är Polen med i EU, och EU har regler. Ska man vara med ska man följa reglerna. Till de regler som nu prövas i Bryssels maktkamp med Warszawa hör något som kallas artikel 7. Den innebär att en medlemsstat kan förlora sin röst. Så långt kommer kommissionen knappast att gå, diplomati är bättre. En orsak är den förestående folkomröstningen om EU i Storbritannien. En annan orsak är Ungern, för där har det polska maktpartiet en bundsförvant. Ett slutgiltigt beslut i EU måste vara enhälligt och Viktor Orbáns ungerska Fidesz kommer inte att gå på majoritetens linje. Det är inte bara Polen och Ungern heller. Österrike var en hårsmån från att få Europas första ultrahögerpresident i valet i söndags. Flera val den senaste tiden har gett framgångar för nationalistiska partier. Österrikes Frihetsparti fick 35 procent av rösterna, Schweiziska Folkpartiet 29 procent och ungerska Jobbik och Dansk Folkeparti båda 21 procent. Sannfinländarna ligger också bra till med sina 18 procent.Det finns fler. Alla är inte som Lag och rättvisa i Polen. I själva verket är uppstickarna olika från land till land, i både ursprung och inriktning. För många partier kan en gemensam nämnare sägas vara att man gärna söker enkla lösningar på svåra problem. En upplevd, vidgad klyfta mellan stad och landsbygd är ett annat återkommande drag. Det som brittiska The Guardian lyfter fram i en artikel på onsdagen är en vändning av steken. Det vi ser är inte de populistiska högerpartiernas frammarsch, för de är inte alla populistiska högerpartier. Det viktiga skeendet är ett förlorat förtroende för och en misstro mot de etablerade partierna till höger och vänster om mitten. Det är det som är den gemensamma nämnaren. Det är bara demokrati, kan man då igen hävda. Går det inte bra, tänker väljarna om, vilket enligt opinionsundersökningarna verkar vara fallet i Finland. Men då kan inte de populistiska makthavarna passa på att ändra demokratins spelregler under sin tid vid makten. Då går det åt skogen också på längre sikt. Därför kan EU inte ge efter för den process som pågår i Polen.