Är det någon som har den utprintade versionen av regeringens lagförslag gällande social- och hälsovårdsreformen på nattduksbordet? Kvällsläsningen är räddad många kvällar framåt, i så fall. Det innefattar 600 sidor. På köpet får man ta del av det tilltänkta upplägget för de 18 nya landskap, som ska axla kommunernas fallna mantel. För kommunen som vi hittills känt den kommer att gå i graven. Observera ”som vi hittills känt den.” Den utveckling som inleddes med att kommunen inrättade ett fattighus och anställde ett fåtal personer – en hälsosyster, en byråkrat, en byggmästare – har nu kommit till en radikal vändpunkt. Avgående landskapsdirektör Olav Jern sa i gårdagens tidning (VBL 30.6.) att han tycker sig ha märkt att ”många inte riktigt insett att det inte längre är kommunerna som kommer att reglera hur servicen ska se ut.” Mångårige sjukvårdspolitikern Hans Frantz säger samma sak i dagens tidning. ”Svårigheten är att få alla involverade att förstå att kommunen inte kommer att ha någonting med vården att göra om några år.” Förändringen är så stor att den paradoxalt nog är svår att få syn på. De nya landskapen existerar ju inte ännu, förutom på papper, och är därför osynliga. Centerns viceordförande Antti Kurvinen säger i onsdagens VBL (29.6.) att landskapsreformen är en demokratisk reform. ”Den absolut mest demokratiska” av alla de modeller som varit aktuella. Så kan den te sig om man tittar på den ur en viss synvinkel. Det har i många år klagats på det demokratiska underskottet i allehanda samkommuner. Där är det de politiska partierna som besluter vem som sitter med på samkommunens möten, inte väljare i allmänna val. I det avseendet är landskap ledda av valda landskapsfullmäktigeförsamlingar mer demokratiska. Men som det ser ut är det staten som kommer att hålla i penningpåsen. Hårt – eftersom kostnaderna för vården ska ner och skatterna inte ska upp. Nya finansministern Petteri Orpo (Saml) har upprepat löftet om att reformen ska genomföras utan skattehöjningar. De valda landskapsfullmäktigeledamöterna kan med andra ord nog lyfta fram det befolkningen i landskapet önskar visavi vården. Men möjligheterna att omsätta önskemålen i praktiken blir begränsade. Fast: Antti Kurvinen hör förstås till dem som vill ge landskapen rätt att driva in skatt för att korrigera den här obalansen. En stor majoritet inom Centern är av samma åsikt. Men det hjälpte inte i våras när Centern tvingades begrava det här hoppet tillsvidare. Det stupade främst på samlingspartistiskt motstånd. Antti Kurvinen hoppas att det öppnas möjligheter för en landskapsskatt efter nästa riksdagsval. Men det är svårt att sia om utsikterna för det, eftersom riksdagsvalet är både tämligen avlägset (2019) och en osäker affär visavi utgången. Samlingspartiet har knappast ändrat åsikt 2019, ifall det blir regeringsparti då. Där odlas en stark misstanke om att en tredje beskattningsnivå utöver stat och kommun skulle höja skattegraden. Enligt en förfrågan samlingspartistiska Nykypäivä gjorde i våras finns det bland De grönaoch i Vänsterförbundet ett visst positivt intresse för en landskapsskatt. Sannfinländarna, KD och SFP hade ingen klar ståndpunkt, SDP svarade inte på frågan.