Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har på en knapp vecka förvandlat Turkiet från en demokrati till en diktatur. Efter det misslyckade kuppförsöket senaste fredag slår Erdogan genom massiva utrensningar och undantagstillstånd hårt mot alla som kan tänkas motarbeta honom. Erdogan har anklagat exilturken, imamen Getullag Gülen för statskuppen. Gülen har bestridit sin delaktighet. Över 60000 personer, som Erdogan kallar gülenister, har blivit avsatta eller avstängda från sina jobb sedan utrensningarna började. Enligt turkiska källor är siffran redan nästan 70000. Bland dem finns 15000 lärare, över 1500 universitetsdekaner och tusentals tjänstemän vid olika ministerier. Över 6000 soldater har gripits, nästan 9000 poliser sparkats och 3000 domare stängts av från sin tjänst. Turkiet har också förbjudit akademiker att företa arbetsresor till utlandet. Enligt Amnesty International har över 20 nyhetssajter på internet stängts och 25 mediehus har fått sina tillstånd indragna sedan kuppförsöket. Tyvärr har vi ännu inte sett slutet på denna makabra process. I ett land med dryga 77 miljoner invånare samlade Erdogan 52,1 procent av rösterna vid presidentvalet 2014. Nästan hälften av befolkningen föredrog andra kandidater. Var kommer Erdogan så att dra skiljelinjen mellan vän och fiende? "Skrämmande och avskyvärt" Klappjakten är med andra ord total, och allt tyder nu på att den kommer att bli blodigare eftersom Erdogan med berått mod uppmanar folket att på ut gatorna och resa sig mot en icke namngiven terroristorganisation.Det är förutsägbart att denna folkets domstol kommer att ta rättvisan i egna händer med allt vad det innebär. Skrämmande och avskyvärt. Jukka Kekkonen, professor i rättshistoria och romersk rätt vid Helsingfors universitet, säger att Turkiets åtgärder jämföras med bland annat diktaturerna i fascismens Tyskland, Spanien och Italien på 1930-talet. Men också händelserna i Stalins Sovjetunionen samma årtionde. Då bröts rättssamhället ned stegvis. I alla fallen kördes de oavhängiga domstolarna, de medborgerliga rättigheterna och pressfriheten ned. Trots att den världspolitiska situationen nu är en annan än på 1930-talet, är metoderna de samma. Turkiet är längre varken en rättsstat eller en demokrati, utan en ren och skär diktatur. Professorn i politisk historia Kimmo Rentola säger att beroendeförhållandet mellan världens stater och den öppna informationsförmedlingen minskar utrensningarnas effekt. Regeringen kan inte isolera Turkiets befolkning från resten av världen eftersom information i dag enkelt tar sig över gränser. Enligt Rentola skulle en isolationspolitik skada Turkiet ekonomiskt något som Erdogan måste beakta. Samtidigt är Turkiet ett stort och inflytelserikt land som är svårt att stänga ute ur det internationella beslutsfattandet. Men visst kommer händelserna att påverka såväl det säkerhetspolitiska läget i Europa som handelspolitiken. I detta av pragmatism präglade tidevarv är Turkiets handelspartners dock intresserade av endast en sak: De önskar sig ett stabilt Turkiet så att businessen kan fortsätta som förr. Om det sedan är en diktatur som styr landet eller inte är ointressant så länge det inte stör affärerna. Petitesser som människorättfrågor kan man inte hänga upp sig på. Se bara på handeln med Kina. Alla vill göra affärer med Kina. Detta gäller inte enbart företagen, utan också nationalstaterna. Det är sedan en helt annan sak vad de ledande politikerna säger i sina festtal, de utfästelserna är oftast enbart ett spel för gallerierna. Säkerhetspolitiskt är det inte speciellt långsökt att tänka sig ett scenario där Natolandet Turkiet och Putins Ryssland finner varandra. Där har vi så tvenne statschefer som bägge likt envåldshärskare styr sina gelikar och vars uppfattning om rättsstaten, demokratin och västerlandet väldigt långt verkar sammanfalla och kanske kan utgöra fundamentet för en ohelig allians. Utvecklingen i Europa och världen verkar åter stå vid ett vägskäl, där alla alternativa riktningar ter sig skrämmande.