Ryska friidrottare och tyngdlyftare är utestängda från OS i Rio de Janeiro. Däremot kan ryska idrottare i andra grenar delta ifall de inte har åkt fast för dopning. Responsen på beslutet har varit delad. Många hade velat se att internationella olympiska kommittén IOK skulle ha utestängt alla ryska idrottare. Andra har sett den kollektiva bestraffningen som tvivelaktig eftersom det kan betyda att också rena idrottare straffas. En kollektiv bestraffning är det eftersom antidopningsorganisationen WADA har belägg för att man i Ryssland håller på med en stadsledd verksamhet där man för kontrollen bakom ljuset. Mot den bakgrunden är kraftåtgärderna motiverade. Det går inte att se mellan fingrarna och fortfarande vara trovärdig i kampen mot fuskarna. En effektivare kontroll har även en preventiv verkan. Risken att åka fast är större. Nu försöker man även statuera exempel för att idrottarna inte kan lita på beskydd inom det egna landet. Att man dessutom sparar proven i många år och kan analysera dem på nytt med förnyade metoder borde rimligtvis också ha en avskräckande effekt. Om dessa åtgärder leder till att OS i Rio genomförs utan fusk må var och en ha sin åsikt om. Det har uppenbarligen blivit en skärpning i jakten på fuskarna. Men fuskarna är sannolikt fortfarande steget före. Och regelverket är i dag både invecklat och till en del orättvist. Finland är tyvärr inget mönsterland när det gäller ren idrott. Vår historia är tvärtom mycket dyster. Kulmen nåddes kanske i Lahtis 2001 då vårt skidlandslag förnedrades och gav upphov till ett nationellt trauma. Många av våra idealbilder krossades brutalt. Också efter att finländarna ertappades som fuskare gjordes misstag. Det grundläggande misstaget var sannolikt att man inte direkt gick till botten med problemet. Vi försökte förklara det hela med att alla andra också fuskar, i stället för att direkt upprätta någon form av sanningskommission. Det är möjligt att många andra också fuskar, ostraffat. Samma tankebanor tycks finnas nu också i Ryssland. Men det välsignar inte de egna regelbrotten.Jämsides med den ryska dopningshärvan ökar misstankarna mot bland annat den norska skidåkningen som varit helt suverän under långa tider. Skidåkaren Martin Johnsrud Sundby som dominerat i spåren de senaste åren fick en två månaders avstängning på grund av att han inte ansökt dispens för sin astmamedicin. Nu gäller avstängningen två sommarmånader och i Norge vill man avfärda fallet som en liten skitsak. Men användningen av astmamediciner tycks vara mycket utbredd och misstankarna som redan tidigare funnits får nytt liv. SVT hänvisar till uppgifter om att 69 procent av norska OS-medaljörer sedan 1992 har använt astmamedicin, 42 av 61 medaljörer är astmatiker. Hur det hela hänger ihop förväntar vi oss förstås att så småningom få reda på. En annan fråga är sedan vilken effekt dopningen har på resultaten. Att ryska herrfriidrottare utestängs från OS har förhållande liten inverkan på den idrottsliga nivån. I världsårsbästastatistiken är ett endast ett par ryska herrar som på tio-i-topp-listan, och det handlar om placeringen nio till tio. Om man däremot ser på herrarnas 100-metersstatistik genom tiderna är bilden en annan. Det torde vara bara ett par av de tio bästa tiderna som presterats av sprintrar som inte varit avstängda eller skäligen misstänkta för dopning. I denna grupp hittar vi inga ryska sprintrar. En av de rena är suveränen Usain Bolt. Gamla OS-ideal som att "det viktigaste inte är att vinna utan att kämpa väl" uppfattas säkert som ett hån på många håll. Pengar är en av drivfjädrarna för att falla för frestelsen. Det kan röra sig enormt stora summor i idrotten och ifall tillfälle ges kan det finnas beredskap att ta risken. Politisk propaganda har varit en annan drivfjäder. Under kalla krigets tid ville kommunistländerna visa hur deras samhällssystem var överlägset. Det gällde att få propagandasegrar såväl på hemmafronten som på de internationella arenorna. Den finländska idrotten hade bland annat DDR som förebild. För Finland var också idrotten i ett tidigare skede viktig i självständighetskampen och senare då den unga nationen skulle placera sig på världskartan. Ibland har man framfört tanken att det skulle vara bäst att släppa dopningen fri. Visserligen skulle man komma undan dopningskontrollen som har haft svårt att hänga med i svängarna. Tanken har även motiverats med att det är upp till var och en att bedöma vilka risker man utsätter sig för. Då grundtanken bakom idrotten alltid har varit en sund själ i en sund kropp riskerar vi att rasera grunden. Idrotten har haft samhällets beskydd eftersom man utgår från att det handlar om friskvård, inte om blodig kamp där allting är tillåtet med hälsan som insats. De som ska kunna hävda sig ska inte vara tvungna att äventyra sin hälsa. Och vad händer om idrotten tillåter fri användning av prestationshöjande medel? Det leder lätt till att man även i övriga sammanhang kan tillåta det. Ska arbetsgivaren kunna kräva att personalen höjer sin prestationsförmåga på konstgjord väg? För idrotten i sig själv är dopningen också ett allvarligt hot. Idrotten intresserar människor delvis för att de vill kunna identifiera sig med sina förebilder. Ifall idrottarna blir omänskliga förlorar idrotten det kapitalet.