"I dag är det nog större problem att över huvud taget få ett jobb för en som är 55-60 år än att orka jobba längre." Se där en webbkommentar till pensionsbolags-vd:n Satu Hubers uttalande att det är positivt att pensionsåldern höjs (VBL 26.8). Det ligger naturligtvis mycket i den webbkommentaren. Det är inte första gången invändningen förs fram i samband med beslutet att höja pensionsåldern från och med 2017. Höjningen av pensionsåldern är ett sätt att få den faktiska pensionsåldern att stiga. På så sätt ökar sysselsättningsgraden, fler jobbar alltså. Det är en viktig faktor i strävandena att öka Finlands produktivitet. Det kan också ses som rimligt ur såväl individuell som samhällelig synvinkel att vi arbetar längre när vi lever längre och är friskare. Pensionen kan ju betraktas som något som är till för att man ska ha så man klarar sig även när man inte längre orkar arbeta för fullt. Men i praktiken kan det tyckas som om särskilt näringslivets tal om högre pensionsålder inte varit helt ärligt. Samtidigt som näringslivets representanter har talat för höjd pensionsålder, har enskilda företag sparkat anställda, och inte sällan äldre anställda. Det går inte ihop. Det tycks vara så, att de äldre arbetstagarna lider mest av sämre tider. Österbotten håller sig kvar som landskapet med lägst arbetslöshet på fastlandet. Men samtidigt är utvecklingen sämst, när arbetslösheten överlag minskar ökar den nu i Österbotten, och mer än någon annanstans. Hand i hand med den här utvecklingen går siffror som visar att andelen arbetslösa bland de äldsta, mellan 60 och 64 år, ökar mest i jämförelse med andra åldersgrupper. Så när arbetslösheten ökar är det de som är nära pensionen som drabbas värst, åtminstone just nu i Österbotten. För de individer som drabbas har det ingen betydelse att pensionsåldern höjs. När arbetslösheten minskar, som den gör just nu i landet som helhet, minskar den däremot nog också bland de äldre. Så äldre kan också få jobb. Men allt fler är långtidsarbetslösa, och även där är de äldre en stor grupp. Arbetsminister Jari Lindström (Sannf) har föreslagit att långtidsarbetslösa över 60 år skulle pensioneras. Det är ju ett enkelt sätt att slippa problemet, då är de inte längre arbetslösa och belastar inte den statistiken. Men det är ingen befängd idé, och statsminister Juha Sipilä (C) har uttryckt sig positivt om den. Det har gjorts förr, två gånger under början av 2000-talet. Orsaken har varit att man insett att den här gruppen inte kan sysselsättas, och byråkratiskt är det enklare att de är pensionärer än arbetssökande som ska hållas med individuella arbetssökarplaner. På det individuella planet kan man hävda att det är värdigare att vara pensionär än att vara en arbetssökande utan hopp. Det gäller ändå inte så många personer, om gränsen skulle vara 60 år lär det handla om mellan 2 000 och 4 000 personer. Viktigare än det här, och även viktigare än invändningen att många äldre får sparken, är det som pensionsbolags-vd:n fortsätter sitt uttalande med i VBL: "Men samtidigt måste man se till att folk orkar jobba längre." Då handlar det inte bara om sjukgymnastik och rehabiliteringsdagar i Härmä. Arbetsplatserna i sig måste vara bra, öppna, ha goda förmän och ge förutsättningar för de anställda att utvecklas. Särskilt förmännen är, enligt Satu Huber, i en nyckelposition när det gäller att ta tillvara allas kunskap och förmåga på bästa sätt. Det räcker inte att hållas frisk för att man ska orka arbeta till 68 års ålder, en förutsättning för produktiviteten – som tycks vara det viktigaste – är att arbetstagaren trivs och känner att hens kunskap och förmåga behövs. Då jobbar man bra. Professor Guy Ahonen, tidigare direktör på Arbetshälsoinstitutet, belyste det här i en rapport tidigare i somras. Finland skulle ha långt över 20 miljarder att vinna på större välbefinnande i arbetet. En större satsning på det efterlyses i samband med att vi nästa år börjar höja pensionsåldern.