Fredrik Ström är en mångsysslare inom jordbruket. Han har spannmål och föder upp kalkoner men odlar också sockerbetor på markerna i Solf i Korsholm. Ström är en av Finlands ungefär tusen sockerbetsodlare. Landet är inte ens till hälften självförsörjande på socker i dag, och sämre lönsamhet har även fått Ström att minska på arealerna under senare år. Minimipriset i fara? Att odla sockerbeta är en konst. Odlingstekniken kräver precision och maskinparken är dyr. Så här långt har man ändå kunnat verka utifrån ett minimipris som fastställs tillsammans med industrin. Det bygger i sin tur på en nationell kvot på nära 100 000 ton per år som fungerar som Finlands mål för odlingsåret. Nu kommer den kvoten att försvinna vid årsskiftet. – Det är internationella överenskommelser om fri handel som orsakar den nya situationen. Det är precis på samma sätt som när mjölkkvoten försvann, säger Fredrik Ström som är lite bekymrad. – Behålls minimipriset eller börjar det fluktuera utifrån utbud och efterfrågan? Vi har inte samma förutsättningar som en odlare i Danmark. Det blir intressant att se hur det blir med lönsamheten i näringen, säger Fredrik Ström som själv snart borde göra en del investeringar i maskinparken. Betona det inhemska Trumfkortet är konsumenterna. Sebastian Sohlberg, Svenska Lantbrukssällskapets representant i det nationella sockerbetsutskottet och odlare i Sjundeå, skulle önska en tydligare marknadssatsning på det inhemska. – Sockerbetsodlingen ger en hel del arbetsplatser. Det handlar också om transport och vidareförädling, säger Sebastian Sohlberg som gärna hade sett att sockret i butik kunde säljas under ett annat namn än Dansukker. På paketet finns den blåvita svanen. Och det står att det handlar om finskt strösocker. – Jag tycker ändå att man kunde använda sig av varumärket Finskt Socker eller något liknande. Det vore helt i tiden, säger Sohlberg.