Thailändarna – som årligen agerar värdar för tusen­tals nordiska turister – har kastats ut i den stora ovissheten. De scener som under den gångna veckan ut­spelade sig i Bangkok hade viss likhet med det man såg när Nordkoreas store ledare Kim Jong-il dog 2011. Gråtande människor utanför sjukhuset där den döende kung Bhumibol Adulyadej vårdades; än mer gråt när mannen som utgjort den samlande symbolen sedan kröningen 1950 var död. Påbudet att älska kungen har i decennier marknads­förts i Thailands skolor, på biograferna,­ på gatorna. Det har ljudit två gånger dagligen – klockan 8 och klockan 18 – på centrala platser, via högtalare. Biobesökarna har förväntats stå när Kungssången spelas upp, vilket sker alltid innan en filmförevisning inleds. Många thailändska företag har uppmanat arbetstagarna att varje måndag ­bära kungens färg: gult. Att inte göra det har inte varit bra för karriären. Men bakom den välvillige monarken har en ­annan makt lurat: militären. Thailand, nordbornas favoritturistland vintertid, är i flera centrala avseenden en diktatur. När det blev allt uppenbarare att också kungen är dödlig (och kronprinsen en föga aktningsvärd festprisse) valde militären att flytta fram sina positioner och genomförde en militärkupp 2014. Det undantagstillstånd som infördes då lyftes i april i fjol. Men det ersattes av ”sektion 44”. Paragrafen ger militären långtgående befogenheter att ”stärka samhällelig enighet och harmoni”. Människorättsorganisationen Human Rights Watch uppgav i början av året att läget i Thailand gått från att vara dåligt till att bli än sämre. Frilansjournalisten Mattias Sköld ger i sin fjolårsbok (”Äntligen diktatur. Reportage från det verkliga­ Thailand”, Natur och kultur) exempel på hur det slår ut i praktiken. Militären beordrade efter maktövertagandet thailändare som gjort sig kända som demokratiaktivister att infinna sig för ”attitydjustering”. Den som inte gjorde så förpassades till kategorin brottsling. När Mattias Sköld 2014 flyger Stockholm–Bangkok har han sällskap av en thailändska som visserligen frivilligt men alltför sent åtlytt militärens befallning. När hon stoppar sitt pass i scannern i passkontrollen i Bangkok börjar en röd lampa blinka och hon förs bort ... medan de nordiska turisterna obehindrat strömmar in via sin gräddfil. Thailand är sedan slutet av 1950-talet en buddistisk teokrati, skriver Sköld. Den buddistiska tron på dhamma, den högsta sanningen, präglar både politik och rättskipning. Vem besitter den högsta sanningen? Jo, kungen, den högste uttolkaren, dhammaraja. Men också andra som sitter på höga poster som generaler och domare innehar en sanning vanligt folk saknar. De har nått sina höga positioner genom goda gärningar i tidigare liv och därigenom kommit­ närmare­ sanningen. Överheten har rätt för att överheten är överhet. Den teologiska ”sanningen” är naturligt nog svår att förena med det en europé ser som den högsta världsliga ”sanningen”, demokrati. Ändå har Thailand tidvis rört sig i demokratisk riktning. En ny konstitution 1997 gav landet ett ­direktvalt parlament med två kammare. Det följdes av ett val 2001, som efteråt betecknades som det mest demokratiska i landets historia, Det var det valet som förde en viss Thaksin Shina­watra till makten. Han profilerade sig som talesman för den fattiga delen av landets befolkning, till stor del bosatt på landsbygden. De här miljonerna­ tog tacksamt honom till sig. Men affärsmannen Thaksin var åtminstone inledningsvis främst ute efter att driva egna ekonomiska intressen. Hans löften om billig sjukvård, skuldavskrivning för bönder, lån för småföretagare var mera medel än mål. En militärkupp 2006 satte stopp för hans politiker­karriär. Rödskjortornas demonstrationer 2010 förmådde inte ändra på det. Efter militärkuppen har till och med Thailands turistnäring fått thainationalistisk prägel. Kampanjen Discower Thainess 2015 är enligt Sköld en turistvariant av juntaledaren Prayuths tolv thainationalistiska kärnvärden. De är värden skol­eleverna i Thailand har att upprepa varje dag. Det skorrar, eftersom Thailand definitivt inte är ett etniskt enhetligt land. En av de största minoriteterna, många miljoner, finns i den fattiga nordöstra provinsen Isan. Här talas ett laotiskt språk – men inte i skolorna, där det enda tillåtna språket är central thai, ett språk många barn i Isan knappt behärskar. Den Thailandsturist som tror sig se ett enhetligt,­ leende Thailand begapar en lögn. Det kan kanske­ vara relevant för en annan av världens språk­minoriteter, den finlandssvenska, att veta.

Soini i Bangkok

I fredags var utrikesminister Soini i sällskap av ­övriga utrikesministrar från EU i Bangkok. Orsak:­ ett sammanträde med företrädare för sydost­asiatiska frihandelsområdet ASEAN. Soini deltog bland annat i en utbildningsmässa Finlands ambassad ordnade. Den inkluderade ett seminarium om finländsk småbarnspedagogik. Månne den nationalistiska pedagogik som tillämpas i thailändska skolor berördes i något skede?