Det tyska banksystemet motsvarar inte dagens krav. Att Europas största finanssystem inte står stadigt är allas vårt problem och kommer att drabba­ oss alla. Det konstaterade bankmannen Björn Wahlroos i Yles Morgonettan förra lördagen. Bankernas problem är bristen på kapital, in­effektivitet och dålig förvaltning. Det är i synnerhet flaggskeppet Deutsche Bank, till sin balans världens största bank, som kämpar för sin överlevnad. I maj 2007 fick man på börsen i Frankfurt betala­ 113 euro för en aktie i Deutsche Bank. Nu är aktien­ värd cirka 13 euro. Bankens marknadsvärde är ­nere i ungefär 17 miljarder euro, vilket är hälften av Nordeas marknadsvärde, och är nu enligt IMF, Inter­nationella valutafonden, den mest risk­benägna banken i världen, trots att torsdagens delårsrapport visade en liten vinst. Faktum kvarstår dock. Deutsche Bank har betalt över nio miljarder euro i böter och ersättningar för oegentlig­heter man gjort sig skyldig till och en räkning i fem­miljardersklassen är på kommande från USA. Också experter inom bankvärlden anser Deutsche Bank vara det största hotet mot stabiliteten inom bank- och finansieringssektorn. Marknaden­ oroas av bankens portfölj av derivat, närmast ­optioner och terminer, som är den största i världen och uppskattas ha ett värde på cirka 46 000 miljarder dollar (Arvopaperi 10/2016). Känne­tecknande för finansiella derivat är att de är kopplade till händelser eller förutsättningar vid en specifik tidpunkt i framtiden, eller till en viss tids­period i framtiden. Skulle Deutsche Bank falla kunde resultatet bli i klass med den finanskris som den amerikanska­ ­investmentbanken Lehman Brothers konkurs medförde 2008. Det har varken Tyskland eller ­någon annan råd med trots att förbundskansler Angela Merkel sagt att staten inte går in och räddar banker i kris. Tyvärr är inte Deutsche Bank den enda euro­peiska banken i kris, enbart toppen av isberget. Ett annat exempel är italienska Banca Monte dei ­Paschi di Siena (BMPS), världens äldsta bank, som under fem år samlat ihop nytt kapital till ett värde­ av 15 miljarder euro samtidigt som bankens­ marknads­värde sjunkit under 500 miljoners­nivån. BMPS har varken putsat sin balans eller sett över sin affärsmodell och inte heller klarat stress­testerna. Situationen är minst sagt utmanande. Europeiska­ centralbanken ECB har med sin ultralätta penningpolitik skapat en räntenivå som gjort det omöjligt­ för bankerna att bedriva affärsmässig bank­verksamhet i traditionell mening. Kombinerat med problemkrediter, speciellt då i de södra delarna av Europa, är goda råd dyra. Dessutom är det svårt att under en lågkonjunktur med svag investeringsvilja hitta nya ersättande affärsmöjligheter som kunde ersätta beroendet av för bankerna vettiga räntemarginaler. Det underlättas inte av att det finns ett överutbud av banker. Enbart i Tyskland finns 1 500 banker och i Italien över 600 banker. Hur kunde det gå så här? Då nyliberalismen i västerlandet hyllat laissez-­faire-ideologin (låt gå-mentaliteten), betonade ekonomiska experter och jurister i det efterkrigstida Tyskland, i någon typ av moralfilosofisk anda, betydelsen av en stark statlig och rättslig ordning för att marknadsekonomin ska fungera. Det i sin tur gav upphov till tanken om en marknads­ekonomi som baserar sig på ordning och reda, en ordoliberalism (från latinets ordo = ordning). En tanke som bottnade i besvikelsen över marknadens och politikens oförmåga till ansvarsfullt agerande (Suomen Kuvalehti 42/2016). I ordoliberalismens anda ska medborgaren ta ansvar för sina beslut och sin framtid. Sparsamhet är en dygd av central betydelse och under dåliga tider ska man dra åt svångremmen. Denna moralfilosofi har följt det tyska tänket ända till dessa dagar. EU:s budgetpolitik har varit bunden till strikta budgetregler och den Europeiska Centralbankens mandat från målet om prisstabilitet. Nu har också ordoliberalismen kollapsat. Grundbulten i den europeiska ekonomin visade sig vara lika opålitlig som nyliberalismen. Den tyska staten klarade inte av att övervaka sina egna banker. Det handlade enbart om ett spel för gallerierna. Problemen i exempelvis Grekland är bara en krusning på ytan jämfört med denna skandal. För Angela Merkel och de tyska politikerna är ­situationen delikat: Ska staten se till att den ekonomiska ordningen upprätthålls till vilket pris som helst, eller ska Deutsche Bank tvingas ta ansvar för sitt risktagande? Enligt Björn Wahlroos skulle Deutsche Banks problem kunna lösas på ett enkelt sätt om Tyskland gjorde som USA gjorde med Citibank. Tysklands regering skulle kunna ge banken till exempel två månader att skaffa nytt kapital på marknaden. Om banken misslyckades skulle staten sätta in kapitalet på för staten fördelaktiga villkor. Senare skulle staten kunna sälja sina aktier med vinst såsom USA gjorde med Citibank, säger Wahlroos. Wahlroos förslag låter som en framkomlig väg för att rädda Europa från ytterligare en total ekonomisk krasch. Samtidigt borde villkoren för en konsolidering av banksektorn vara hårda. Som vanligt blir det åter skattebetalarna som står för kalaset medan riskkapitalisterna kommer undan.­ Det finns ingen gräns för människans girighet. Därför får vi oss säkert snart serverade en ny -ism som ska ligga till grund för en ny rättvist och ansvarsfullt fungerande penning- och finanssektor. Och så är vi där igen.