Bob Hund är äntligen i Vasa och det sker faktiskt i helgen vecka 48.
”Den lilla planeten” är en lika vacker som intensiv avslutning på en hisnande bra konsert på Ritz.
Men förutsättningarna höjde inte förväntningarna. Bob Hund inför sittande publik – hur ska det fungera? ”Det blir spännande. Det är inte så ofta som Bob Hund spelat inför sittande publik. Vi får se vad som händer”, sade gitarristen Conny Nimmersjö i en Vbl-intervju inför konserten.
Dessutom så är det tråkigt nog långt från fullsatt på Ritz.
Slutligen – Bob Hund är ett dokumenterat bra liveband – ofta lysande, men de flesta av de bästa låtarna har många år på hundnacken. Men färska och vitala albumet ”Dödliga klassiker” har definitivt höjt bandets angelägenhetsgrad igen.
Så vad händer?
Jo, någon timme senare undrar jag hur jag kunde tvivla. Visst, jag förväntade mig ett band med hög lägstanivå, men fick se en rasande ösig livedetonation på toppnivå.
Den hängivna och länge sittande publiken förtjänar en eloge. För det jublande publikmottagandet som bandet fick blåste genast bort de värsta farhågorna.
Thomas Öberg, denna säregna frontfigur och en av Sveriges bästa låttextförfattare visar varför hans kropp verkar sakna underhudsfett. Han är ständigt i rörelse – och som alltid är han underhållande i mellansnacket. Men Bob Hund är verkligen ett band. Gitarristernas John Essings och Conny Nimmersjös melodier, slingor och riff går rakt och sylvasst genom gruppens ljudlandskap. Basisten Mats Hellqvist står stadigt – på alla sätt och vis – i musiken och på scen. Trummisen Christian Gabel är en nyckelperson för det stora öset. Och Jonas Jonasson, på klaviatur, pyntar melodierna på ett vackert och udda sätt.
Av de senaste årens kompositioner är popsången ”Hjärtskärande rätt” och ”Blommor på brinnande fartyg” rörande bra. Låtarna visar dynamiken och kontrasten i bandets musik, det är så massivt och skört samtidigt. Både text- och musikmässigt arbetar Bob Hund med motsättningar och kontraster och skapar därmed spänningar. Ett talande exempel, bland många, är just ”Hjärtskärande rätt”. ”Tänk på något mjukt och härligt som gör dig sjuk” sjunger Öberg.
Bob Hund lyckas imponerande ofta göra något udda eller finurligt utan att det känns krystat konstruerat eller fånigt. Och är det fånigt – så är det fånigt på det rätta sättet. Allt förpackas i postpunk, new wave och indierock .
De mest självklara ös-stunderna är klassikerna ”Nu är det väl revolution på gång?” och "Ett fall & en lösning”. Om den senare har jag bara en anteckning: Löjligt bra rock!
Finns det brister? Tja, de mest dansanta låtarna, som ”Brooklyn Salsa” och ”Harduingetmankandansatill?” tenderar, efter starka inledningar, att dansa på stället.
Efteråt står en omtumlad Ritz-profil, aningen röd i ansiktet, i foajén
– Den bästa konserten på Ritz någonsin, säger han.
Det är svårt att säga emot.
Konserten – låt för låt
- ”Underklassens clown” - Stabil öppning. Publiken ger Bob Hund ett varmt mottagande.
- ”Skall du hänga med? Nä!!” - Nu kommer det: Ö S E T! Gitarrmanglet och Öberg står på en monitor.
- ”Popsång (mot min vilja)” - Urstarkt intro, massiv fortsättning. Den här konserten har omedelbart tagit rejäl fart.
- ”Hjärtskärande rätt” - Lysande popstund. Perfekt levererad färsk låt.
- ”Brooklyn Salsa” - Dansant groove, men stampar också på stället.
- ”Nu är det väl revolution på gång?” - Rockprojektilen avfyras – och träffar med full kraft mitt i prick.
- ”Harduingetmankandansatill?” - The Rhythm! Eller som Bob Hund säger det: rytmen! Dansant igen.
- ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk” - Bandet bygger ett stort ljudlandskap kring mantrat som är låttiteln.
- ”Blommor på brinnande fartyg” - Fint, så fint. Ljudväggen är massiv och skör på samma gång. En av konsertens absoluta höjdpunkter.
- ”Tralala lilla molntuss, kom hit så skall du få en puss” - Nu reser sig publiken. Tossiga klassikern höjer stämningen ytterligare.
- ”Hörlurar” - Synthpulsen, dynamiken i musiken och spänningen skapar sprakande pop till bagatellartad text.
- Extranummer:
- ”Jag är inte arg” - Enbart Öberg och gitarristerna på scenen. En musikalisk nedväxling.
- ”Helgen v 48” - Gammal dansstänkare som ligger i tiden.
- ”Ett fall & en lösning” - Helt enkelt löjligt bra rock! Elektrisk stämning i salongen.
- Extranummer II:
- ”Tinnitus i hjärtat” - Då Öberg lägger pärlhalsbandet på Nimmersjös gitarrhals är det en talande bild. Vackert och sylvasst samtidigt.
- ”Den lilla planeten” - Essings gitarrmelodi skär vackra snitt i ödesmättad och stor låt. En briljant avslutning.