Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Ett nytt år är här. Det brukar innebära att människor tror att de har förändrats och att alla möjligheter ligger öppna för dem. Man ska börja träna, sluta röka, äta vegetariskt, dricka mindre sprit och läsa fler böcker.

En lite nyare trend att hoppa på är att avgifta sig vad gäller sociala medier och informationsflöde. Man raderar alla sociala medie-appar från sin smarttelefon, andas ut och tänker ”jaha, vad ska göra nu” när man mitt i allt har en sysslolös minut.


I höstas fick jag själv vara med om något liknande. Jag dränkte i misstag min telefon i toalettstolen. Efter några krampaktiga försök att återuppliva den med både risbad, hårtork och ugn fick jag se mig själv som förlorare. Försäkringen gav mig en del, men eftersom jag är studerande och har ett litet barn fick jag helt enkelt vänta på rätt läge att köpa mig en ny telefon.

I en och en halv månad levde jag som som skalman utan sitt skal. Till låns fick jag en telefon med lyxigheter som vga-kamera, radio och kalender. Till en början hade jag svårt att acceptera det, men en vecka gick och jag började faktiskt njuta av att ”vara oanträffbar”. Jag var ju absolut inte oanträffbar, man kunde ringa mig, man kunde skicka sms och man kunde mejla mig. Trots allt hade jag ändå min dator kvar.

En sak som jag fort insåg är att orsaken till varför vi stirrar så mycket på våra telefonskärmar är att vi i dag kommunicerar i skrift för det mesta. Det tar lääääänge att kommunicera bokstav för bokstav, ord för ord.


När jag var barn och någon talade i telefon så prioriterades telefonsamtalet högre än de fysiska människorna i ens närhet. ”Schh, mamma talar i telefon”, sa nån. I dag råder det lite samma regler med den textbaserade kommunikationen. ”Vänta, jag ska bara svara på ett meddelande”, och så väntar man snällt och otåligt. Då man passivt tar del av ett telefonsamtal kan man läsa av åt vilket håll det går - man fattar när diskussionen börjar nå sitt slut. Textkommunkationen å andra sidan verkar vara oändlig.

Något annat som blev oändligt var livets små pauser. Reklam på tv. Att vänta på sitt lunchsällskap. En sådan paus ägde rum under ett besök i Umeå. Jag och en kollega hade gått på ett glas till en pub och min kollega gick på toaletten. Vi hade inte lyckats hitta nån sittplats ännu, så jag fick lov att stå och vakta våra väskor och jackor. Det skulle ha varit ett självklart tillfälle för att förkovra mig i clickbaitartiklar och matbilder, men nix. Vad gjorde jag? Jag stod. Jag ville inte riktigt titta på folk heller. Så jag stod där och kände mig helt vilsen.


Det om de obekväma och tråkiga stunderna. För det mesta var det skönt. Jag hade gjort vad jag kunde för att få folk att första att det effektivaste sättet att nå mig var att ringa eller sms:a. Jag kollade mejlen tre gånger om dagen och på kvällarna loggade jag in på Facebook en timme eller så. Det var en sund rutin. Jag tog mig tid att svara på mejlen och Facebookmeddelandena, något som jag annars lätt viftar bort med ett ”äh, jag hinner senare”-tänk.

När jag ser tillbaka på min dryga månad utan smarttelefon så minns jag att jag saknade mitt Spotifykonto och kamerafunktionen mest. Resten var egentligen sak samma. Men det glömde jag givetvis bort genast när jag gick och hämtade min nya telefon från butiken.


Nu är jag tillbaka i samma rutiner som förr. Jag tillåter inte att jag missar mina vänners Instagraminlägg. Jag tittar på skärmen genast när telefonen plingar till, samtidigt som jag överväger om jag orkar svara genast eller inte. Jag fyller mitt livs pauser. Men jag vet att det går att leva en dryg månad utan allt det där, och att jag mådde helt bra när jag gjorde det.