Häromdagen utspann sig en livlig debatt på de sociala medierna efter att Vasabladet i en notisrubrik hade påstått att Österbotten blev utan representation i den nya ÅA-styrelsen.Rubriken kom antagligen till som en följd av att ingen av de nyvalda externa medlemmarna är bosatt i Österbotten. Men rubriken hade inte täckning, i texten framgick bland annat att Vasabon Tom Gullberg redan tidigare hade fått förtroende som en av personalens representanter i ÅA-styrelsen. Det intressanta är att diskussionen som böljade fram efter rubrikfelet pekade på många andra österbottniska kopplingar i den nya styrelsen. Pia Grahn är född och uppvuxen i Karleby och hennes pappa har rötterna i Jeppo. En av Åboprofessorerna i den nya ÅA-styrelsen, Ronald Österbacka, är utgången från Jakobstad. Det föranleder några frågor:När upphör en människa att vara österbottning? Omvänt – hur många år efter flytten till Österbotten är en människa en betrodd österbottning? Eftersom identitet är en personlig fråga för var och en finns det inget generellt svar på frågorna. Det handlar om vars och en rätt att själv identifiera som det ena eller det andra. Den som vill vara österbottning ska ha oinskränkt rätt till den identiteten livet ut, oberoende var han eller hon för tillfället råkar vara bosatt. Med tanke på att vi på senare tid har blivit allt mer rörliga är det här en mer angelägen sak än någonsin tidigare. Inom partipolitiken och speciellt inom SFP har det så kallade postlådetänkandet fått alltmer av kritik på senare tid. I och med att allt fler bor än här, än där har en ökande skara börjat ifrågasätta partiets eller rättare sagt partiledningens uppfattning om regional intressebevakning. Rent konkret kan det handla om huruvida en Pia Grahn kommer att tillvarata de österbottniska intressena i ÅA-styrelsen i ett läge då hon själv har bott större delen av sitt liv i Sverige. Det vet vi inte. Den som granskar den debatt som rasade om Novia-Arcada-fusionen kan till och med förlora sig i grubblerier om det över huvud taget finns något allösterbottniskt, gemensamt intresse att försvara i högskolepolitiken och vilket det i så fall är.I Novias-Arcada-debatten stod ju striden inte nödvändigtvis mellan Österbotten och södra Finland. Många motsättningar mellan Jakobstad och Vasa kom i dagen, likaså gick åsikterna starkt isär mellan företrädare för yrkeshögskolorna i Vasa respektive Helsingfors och det man upplevde som ett sammangaddat Åbo-Jakobstadsläger. På motsvarande sätt har heller inte Krister Ståhlbergs kungstanke om tre starka finlandssvenska kommunhelheter i Österbotten, Sydvästra Finland och Helsingforsregionen vunnit gehör i de ledande politiska kretsarna i Svenskfinland. De flesta SFP-politiker föredrar att leka i varsin sandlåda i stället för att definiera hur politikerna gemensamt kunde bygga upp de svenskdominerade, offentliga strukturer som står sig långt in i framtiden.Men undantag finns. I yrkeshögskolediskussionen bidrog alla högskoleorter med tunga debattörer som argumenterade för en allfinlandssvensk lösning. Det här lägret framhöll att alla finlandssvenska yrkeshögskoleorter jämte svenskan i Finland har allt att vinna på en konsolidering som skärper den svenska yrkeshögskoleverksamhetens möjligheter att konkurrera med de finskspråkiga utbildningarna. Varför fick då det så kallade allfinlandssvenska lägret se slaget förlorat i det vi kan kalla första ronden av Novia-Arcada-konsolideringen?Svaret på frågan kan antagligen härledas ur frågan om personlig identitetsuppfattning hos de olika debattörerna. Till syvende och sist är det alltid den egna identiteten som avgör var sympatierna finns i ett läge då den nuvarande gemenskapen av ekonomiska eller andra skäl inte längre går att rädda. I ett kommunsammanhang är en svenskspråkig Malaxbo ofta mer benägen att söka en svenskösterbottnisk gemenskap medan en tvåspråkig Vasabo i ett motsvarande läge kanske mer känner dragning till en framtid i en snävare, mer urban och Vasacentrerad finsk-svensk gemenskap. Här är också orsaken till att så många i Vasaregionen argumenterade för ett självständigt Novia?–?för dem är yrkeshögskolans status och regionala närvaro i Vasa prioritet nummer ett och egentligen den enda relevanta faktorn i sammanhanget. Men här är samtidigt också SFP:s stora dilemma i ett nötskal. I och med att partiets väljarunderlag med tiden blir alltmer två- och flerspråkigt och ett kollektivt perspektiv ersättas med ett individuellt perspektiv urholkas partiets kraft att verka för svenskans väl och ve och tillika för en skärpt konkurrenskraft för de finlandssvenska institutionerna.Likväl är det att vänta att den debatt vi förde om Novia-Arcada får flera uppföljare inom och i anslutning till en rad andra finlandssvenska institutioner. Maximal finlandssvensk konkurrenskraft uppnås inom institutioner som samlar hela Svenskfinlands numerär, men å andra sidan kan en allfinlandssvensk institution inte fysiskt vara lokalt närvarande i hela Svenskfinland. När är vi mogna att börja debattera denna fråga på ett allmänt, principiellt plan? Den strategiska finlandssvenska debatten lyser fortfarande med sin frånvaro.Däremot ägnar vi energi åt frågan huruvida Åbo Akademis nya styrelse innehåller eller inte innehåller österbottningar trots att den frågan på ett principiellt, finlandssvenskt plan är mer eller mindre irrelevant. En annan diskussion som nu och då dyker upp är den om Svenskfinlands huvudstad. En geografisk debatt om finlandssvensk centralort-periferi sitter allt mer illa i en tid då det nationella beslutsfattandet vittrar, individerna blir allt mer rörliga samt informationen och kommunikationen sker i realtid. I stället borde vi vara mer gränsöverskridande och se även utflyttade finlandssvenskar som den potential de i själva verket är. Svenskan i Finland är de facto en stark sak om den uppfattas som en integrerad del av det svenska och skandinaviska språkområdet i Norden.