Odling av lake? Odling av alger? Akvaponik?

Ett tre dagar långt seminarium i Vasa är i­nne på sista dagen i dag. Seminariet har den hand­fasta rubriken ”Hur kan vi stärka fiskerinäringen kring Bottniska viken?” och under den titeln hittas tema­n av mycket varierande art. För antydningar om vad det kan röra sig om, se ovan.

Talarna har kommit från både Finland och S­verige, pengarna från Nordiska ministerrådet.

Det är ett seminarium som har regeringen välsignelse – i teorin, i praktiken vet regeringsmedlemmarna antagligen inte ens att det pågår. Tematiskt passar Vasaseminariet nämligen in under ett av r­egeringens 26 spetsprojekt.

Spetsprojektet i fråga handlar om blå bio­ekonomi. Det står för ett effektiverat men sam­tidigt också miljövänligt utnyttjande av våra ”förny­bara akvatiska resurser”. Alltså vatten i olika f­ormer, i insjöarna, längs den långa kusten.

Jord- och skogsbruksministeriet tog i fjol i samarbete med en rad andra instanser fram en plan för denna blåskimrande ekonomi. Den ses som en stark tillväxtsektor i den kanske onödigt rosa­skimrande politiska visionen för år 2025.

Finlands ”rika akvatiska naturresurser, höga kunnande och goda rykte” gör enligt jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) att landet kan gör en insats på det här området också globalt. För en tryggad livsmedelsförsörjning och mot en accelererande klimatförändring. Tiilikainen sa så i samband med att en ministerarbetsgrupp godkände planen i slutet av november i fjol.

En nordisk plan för blå bioekonomi finns också.

Laken, den traditionella österbottniska julfisken, är bekant och skulle säkert inte smaka annorlunda fast den kom från en odling. Alger är bekanta, men tyvärr oftast i den otrevliga blågröna formen.

Men akvaponik, vad är det?

Det är ett sätt att producera mat genom att kombinera odling av vattendjur (fisk, kräftor med m­era) och växter. I Asien har man av gammalt kombinerat ris- och fiskodling. I modern form handlar akvaponik ofta om förhållandevis små, slutna system, där avfallet från vattendjuren bryts ner av kvävefixerande bakterier och sedan filtreras av växterna som tar upp näringsämnena. Det r­enade vattnet går därefter tillbaka till fiskarna.

Akvaponik kan användas både utomhus och i­nomhus. På senare till har det senare alter­nativet – inomhus – blivit allt vanligare i världens stor­städer. I Chicago, en av USA:s nergångna gamla industri­städer, exempelvis.

Volymen av odlad fisk är i dag större än nötköttsproduktionen; flykten från det röda köttet till ett lättare och vitare alternativ börjar kanske småningom synas. Kurvan över den ständigt ökande köttkonsumtionen kunde gott plana ut – för Finlands del har ökningen varit 20 procent sedan millennie­skiftet, enligt den köttguide WWF offentliggjorde härom dagen.

Vattenodling sägs vara världens snabbast växande primärproduktionsform. Akvaponik kunde var den ”nya österbottniska växthusnäringen”. När dyke­r de första experimentanläggningarna upp?

Facebookgrupper för akvaponikanhängare finns både i Finland och Sverige.

Akvaponik planeras bland annat i samband med ett nederländskt projekt kallat ekobyarnas T­esla. ”Teslabyn” i Almere nära Amsterdam ska börja byggas i år och enligt planerna generera egen el, producera egen mat och ta hand om sitt eget avfall. Det blir fyra moduler med 25 hem vardera – mellan dem ett grönområde med vertikala odlingar och fiskbassänger.

Bakom planerna står ett amerikanskt uppstartsföretag, Re Gen Villages, som vill se byar av det här självförsörjande eller nästan självförsörjande s­laget runtom i världen. Vd och eldsjäl är tidigare Stanfordstudenten James Erlich, som nu verkar i Silicon Valley, uppstartsföretagens Eden.

Hans företag samarbetar med en dansk arkitekt­byrå och vill på sikt bygga ekobyar i Sverige , Norg­e, Tyskland och Danmark. Tilltänkt ort i Sverige är Lund , där universitetet enligt Erlich har en utmärkt lantbruks- och teknikfakultet. (Sydsvenskan 8.8. 2016)

”Teslabyar” i tre nordiska länder och Tyskland. Men inte i Finland. Varför inte?