Frågan om könsneutrala äktenskap är en trovärdighetsfråga för kyrkan konstaterar Björn Vikström, biskop i Borgå stift, i dagens tidning.Den första mars träder den nya äktenskapslagen i kraft, nu med de nya inledande orden om hur "två personer" kan gifta där det sedan 1929 stått "en kvinna och en man".

Det möjliggör borgerlig vigsel.

Samtidigt visar de finlandssvenska mediernas enkät att nästan hälften av prästerna i Borgå stift vill att kyrkolagen ändras så att den tillåter samkönade äktenskap, att kyrkolagen liberaliseras för att passa äktenskapslagen. Biskop Vikström själv skulle vara beredd att viga samkönade par om lagen ändras.

Men i Österbotten är skepsisen stor. Här vill bara 10 av de 45 som svarade se en liberalisering, och 31 anser att kyrkolagen inte ska ändras.

Till saken hör att 14 personer eller drygt sex procent av de tillfrågade prästerna i stiftet, säger sig vara redo att viga samkönade efter den första mars även om kyrkolagen inte påbjuder detta. Vikström manar ändå till tålamod och hoppas att prästerna inte börjar fatta egna beslut i frågan.

Kyrkomötet håller möte i maj och en livlig men uppslitande debatt väntas under våren.

Vikström tycker det har varit tragiskt hur kyrkan har förhållit sig till de homosexuella. Han frågar sig om vi tar människors längtan och kärlek på allvar? Eller om vi i stället försöker pressa in människor i ett dogmatiskt schema och försöker vi tvinga dem att ändra sig om de inte passar in där?

Ärkebiskop Kari Mäkinen gick i fjol så långt att han bad om ursäkt för samhällets och kyrkans behandling av homosexuella och andra sexuella minoriteter. Ärkebiskopen konstaterade vidare att den grymma inställningen mot HBTIQ-personerna kanske blivit mer nyanserad men inte försvunnit någonstans.

I en värld där samhällsklimatet blivit allt hårdare och där allt och alla som avviker från mittfåran blir utsatta för förföljelse, också i Finland, var ärkebiskop Mäkinens ursäkt och utsträckta hand ett välkommet undantag. Frågan är om Mäkinen och Vikström får de sina med sig. Precis om kvinnoprästfrågan är homosexualiteten en fråga av trosskiljande karaktär. Där har ingen tolkningsföreträde, utan var och en tolkar skrifter och budskap utgående från sin egen övertygelse.

För att kyrkolagen ska ändras krävs 75 procents majoritet på kyrkomötet, som är kyrkans högsta beslutande organ. Bland prästerna som svarat på enkäten är det en majoritet som vill anpassa kyrkolagen så att den stämmer överens med den nya äktenskapslagen.

Det är ändå ingen garanti för att lagändring. I kyrkomötet är både präster och församlingsmedlemmar representerade. Röstfördelningen är en sådan att lekmännen, församlingsmedlemmarnas representanter, är i majoritet.

Biskop Björn Vikström har rätt då han säger att frågan om könsneutrala äktenskap är en trovärdighetsfråga för kyrkan.

Värderingar och samhällen lever i en ständig förändringsprocess. Kristendomens styrka har ända sedan urkyrkans tid varit dess förmåga att anpassa sig till de rådande kulturerna.

Ärkebiskopens klargörande i fjol satte igång en process som kan leda till att motsättningarna inom kyrkan trappas upp och som kan medföra att de samfund som nu finns under den lutherska kyrkans paraply kanske söker andra formella lösningar. Antalet frikyrkor vi har i landet är ett synligt bevis på att så också skett tidigare.

Kyrkans framtid avgörs av om den framöver förmår svara mot 2000-talets utmaningar utgående från sin egen tradition.

Men var går gränsen för "marknadsanpassningen"?

Utan trovärdighet är kyrkan ingenting. Kyrkan behöver sin trovärdighet i första hand internt, sina medlemmar, inte gentemot det omliggande samhället.

I linje med detta borde kyrka och stat gå skilda vägar, annars förstärks den gråzon vi har för närvarande. Statsmakten saknar kompetens att ta ställning i frågor av trosskiljande karaktär. Staten bör sköta det staten ska sköta och låta kyrkorna sköta det kyrkorna ska sköta.

Ledaren rättad 24.2 klockan 09.13:

Meningen "Kyrkan välsignar samkönade par, men viger dem inte" har tagits bort eftersom Kyrkolagen inte medger välsignelse.