En konstnär jobbar i sin ateljé. Det är dragigt, vatten droppar från taket, avloppsrören stinker och de upprepade läckagen kan ha orsakat mögelskador i byggnaden. Detta är inte ett scenario från Paris under tidigt 1900-tal. Det är vardagen i Kasern 14 i Vasa under 2010-talet.
De tio senaste åren har stiftelsen Pro Artibus hyrt Kasern 14. Kontraktet löper ut i september – och stiftelsen har aviserat att det inte blir någon förlängning. Konstnärerna som har sina ateljéer i kasernen måste alltså hitta nya lokaler att arbeta i. Pro Artibus började hyra ut konstnärsateljéer i Vasa för tio år sedan. Den subventionerade hyran lockade.
Tanken på att ingå i ett konstnärskollektiv – där det förhoppningsvis skulle födas kreativa samarbeten – var också tilltalande. Även inom Vasa stad fanns visioner. En förhoppning var att ateljékasernen skulle vara embryo till ett kulturcentrum. En annan förhoppning var att Vasa skulle bli den viktigaste konststaden norr om Tammerfors. Så blev det inte.
Konstnärerna som hyrt ateljéer har prioriterat sitt eget arbete. Pro Artibus är inte nöjd med sin egen Vasastrategi – alltså ett hus utan personal. Den beskrivs som passiv, nu ska den bli aktiv. Vasa stads visioner blev inte mycket mer än visioner. Dessutom är Kasern 14 alltså i dåligt skick.
– Jag har upplevt att det saknats välvilja från stadens sida. Ingen har velat ta ansvar för byggnaden, sade konstnären Mia Damberg i VBL (7.3).
Sanna Bondas, kulturchef på Vasa stad, upplever att Vasa stads hussektor agerat lättvindigt när det gällt behovet av att renovera Kasern 14.
– Det som händer nu bidrar till att skrota tanken på en Kulturkasern, sade hon i VBL (7.3).
Vasa marknadsfördes som Art city i början av 2000-talet. Art city var en pr-bubbla med flaggor och nyckelringar. Men då fanns åtminstone något som gav impuls till en pr-kampanj. För tio år sedan myntades begreppet ”Kulturkasern”. Då öppnade Kuntsi museum för modern konst, medan Tikanojas konsthem gång på gång satte publikrekord.
Det har inte varit lika kul de senaste åren. Konstmuseernas publiksiffror har sjunkit. Det är inte så länge sedan Konsthallens framtid var i vågskålen. Nyligen flyttade Nándor Mikolas konststiftelse ut ur lokalen på Rådhusgatan. Konstnärerna som huserat i gamla tvålfabriken på Brändö har flyttat ut.
Det finns positiv energi och framtidstro i Vasa. Det lobbas för en Teslafabrik och pratas om järnvägsförbindelse till S:t Petersburg, bland mycket annat. Konst-Vasa befinner sig på ”Vi söker lokal”-nivå.
Men konstnärerna lär hitta nya ateljéer. Samtidigt vill och ska varje stad med självaktning värna om konsten och konstnärerna. Ett vitalt kulturliv är en tillgång. Det bidrar till livskvalitet – precis som idrott och motion – och det har även ekonomisk betydelse. Många turister tittar gärna på konst, oavsett om de är i Paris eller i Vasa.
Frågan är var visionerna finns – och vilka är de konkreta planerna? Det krävs onekligen mycket energi i konst-Vasa nu.
Opinion
11.3.2017
Konst-Vasa behöver energi
Vasa marknadsfördes som Art city i början av 2000-talet. Det var en pr-bubbla, men då fanns åtminstone något som gav en impuls till begreppet.