”Det har inte förts någon diskussion om att återinföra svenskan, men kanske vi borde göra det.”

Citatet ovan är ur den rapport, ”Regering Sipilä­ och svenskan”, som tankesmedjan Agenda­ offentlig­gjorde i går. Den är skriven av (numera­ pensionerade) politiska journalisten Anne Suominen och avslutas med några reflexioner från en kort sittning med statsministern själv. Han är redo­ att diskutera ett återinförande av svenskan som obligatorisk i studentexamen, skriver Suominen.

Hur stor tilltro ska man sätta till att det kommer att leda till någonting i praktiken? Diskussioner kan vara till intet förpliktande, en läpparnas bekännelse. Ett litet alibi sedan när allt runnit ut i sanden. ”Visst tog vi saken på allvar, vi diskuterade den.” I det direkta citatet ovan blinkar också ordet ”kanske” som ett avkylande varningsljus.

Skulle regeringskumpanen Sannfinländarna gå med på att saken diskuteras eller – än värre – leder till en förändring? Knappast.

Skulle frågan för det tredje regeringspartiet Samlingspartiet vara en sådan hjärtfråga att partiets förgrundsfigurer skulle ta strid för den? Knappast.

Anne Suominen ville medan hon arbetade med pamfletten också intervjua Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo. Han gavs möjlighet att under en tidsperiod på åtta veckor försöka hitta ett litet hål i sin kalender. Men det lyckas inte.

Mot den bakgrunden är det förstås trevligt att statsministern tog sig tid. Han är också med­veten om att avlägsnandet av den obligatoriska studentsvenskan alls inte ledde till att intresset för att skriva­ andra större språk ökade. Det skulle det ­göra, enligt dem som förespråkade att obligatoriet slopades.

Men det gick tvärtom, eftersom språk stöder varandra. Den som lyckas kliva över språkmuren i förhållande till ett språk och sedan kan ströva runt i den nya värld som öppnar sig blir motiverad att ­kliva över ytterligare språkmurar.

Sannfinländarnas favoritexperiment med frivillig skolsvenska i ett antal kommuner viftar Sipilä bort. Det är inget hinder för en diskussion om studentsvenskan. Frågan är om han sagt samma sak intervjuad i en annan kontext.

Den korta intervjun i Agendarapporten för­stärker intrycket att statsministern faktiskt inte­ förstår den österbottniska upprördheten kring jourfrågan. Han ser inte de faror mången finlandssvensk ser utan sätter sin tilltro till tjänstemannaförsäkringar om att konsekvenserna inte blir så dramatiska.

Han vidhåller, i motsats till bedömningar som gjorts vid Vasa centralsjukhus, att bara ”kanske­ hundra patienter” årligen kommer att slussas till Seinäjoki. Bara ”några åtgärder i den mest krävande­ cancervården och öppen hjärtkirurgi” flyttar och de utförs redan i viss mån i Tammerfors.

I hans verklighet innebär social- och hälsovårdsreformen att svenskan stärks. Varför?

Främst för att reformen ska stärka primär­vården, som per definition ges på nära håll. ­Vilket tydligen, som han ser det, gör att ”det språkliga ­argumentet är fel argument”. Det är lite svårt att följa honom här.

Den andra förbättring reformen enligt Sipilä­ medför är att det blir möjligt att kräva vård på svenska i hela landet, medan det nu är möjligt bara­ i tvåspråkiga landskap. Den rätten skulle i praktiken tryggas via tolktjänster.

En svensköster­bottnisk pensionär på gruppresa inåt landet kan alltså ropa på tolk om hjärtat börjar krångla och det blir snabbtransport till sjuk­huset i Kuopio.

Det är en ytterst klen tröst när de framtida utvecklingsmöjligheterna för landets enda genuint tvåspråkiga centralsjukhus som det nu ser ut beskärs genom jourförordningen. Som att erbjudas­ en liten ljummen mjölkskvätt men tvingas avstå från den stora, stationära och välfyllda mjölk­tanken. Eller, mer exakt, få veta att mjölktanken nog finns kvar ett antal år men att den sannolikt ­sinar.

Den tredje faktor som i Sipiläs värld ska gynna svenskan är den utvidgade valfriheten. Finlandssvenskarna kan rösta med fötterna, välja de vårdproducenter som förmår ge service på svenska. Men i det framtidsscenario regeringen skissar upp ska en betydande del av vården tillhandahållas av privata aktörer. En minoritet är aldrig intressant på den stora fria marknaden, vinstmarginalen blir för liten. Så hur många blir finlandssvenskens valmöjligheter i praktiken?

”Jag förstår inte varifrån den här stämpeln att vi inte beaktar de språkliga rättigheterna kommer. Beror det på att SFP för första gången på mycket länge inte sitter i regeringen och nu kan odla den här idén i opposition?”, frågar sig statsministern.

Har han inte noterat den oro en rad lagkunniga gett uttryck för? Att reducera problemställningen till SFP-taktikerande tyder inte på att han för­djupat sig i frågan.

Däremot har han rätt i sitt påpekande om att till exempel tjänstemännens kunskaper i svenska ­givetvis inte rasat dramatiskt under just den här regeringen. Det har skett under en längre tid. ”Och jag anser att oron för den här utvecklingen är helt befogad”, tillägger han.

Men gör något konkret då, statsministern! Och fundera varför presidenten såg sig tvingad att ­lägga ett exceptionellt uttalande till protokollet då han stadfäste jourreformen. Niinistö underströk att de språkiga rättigheterna är en laglighetsfråga och påförde de berörda parterna tjänstemannaansvar för att rättigheterna tillgodoses i praktiken. President Niinistö är inte ett redskap för SFP.