Det börjar bli svårt att kommentera terrordåd. Behovet av att göra det återkommer så ofta.

Men att låta terrorn passera utan kommentarer är inget tilltalande alternativ det heller. Det är lite som att acceptera den som en tingens ordning. Avtrubbas.

Detta sagt bör det sagda problematiseras. För det är ju inte alla terrorhandlingar västeuropeiska journalister känner sig förpliktigade att uppmärksamma. Det är den terror som kommer nära oss som kommenteras, de blodsdåd som sker i städer många i vår del av världen besökt. Den brittiska huvudstaden. Den tyska huvudstaden. Den bel­giska huvudstaden. Den franska huvudstaden.

Tjugo döda och femtio skadade i bombdåd i Bagdad är en notis. Ett i offer mätt mindre terrordåd i Europa utlöser ett massmedialt pådrag som pågår i flera dygn.

Det är nyhetsvärldens logik. Närheten avgör omfånget. Det innebär inte i sig att en död irakier skulle ses som mindre värd än en död britt. Men en del av de människor som betraktar Europa utifrån kan ibland uppleva det så.

Det är inte främst européer som dör av terror med kopplingar till radikal islamism. Det är syrier, irakier, pakistanier, afghaner, nigerianer.

Onsdagens vansinnesdrama på Westminster Bridge och utanför parlamentet i London slutade med fyra döda. En polis. En universitetsanställd. En äldre man. Gärningsmannen.

Sju av trettiotalet skadade är illa däran. Dödoffren kan därför bli fler.

Listan på skadade är en tragisk illustration av hur våldet i en ”turistig” storstad som London drabbar fullständigt oskyldiga oberoende av nationalitet: Tre franska skolbarn från Bretagne, fyra brittiska studerande från ett litet universitet i Lancshire, fyra sydkoreanska turister i 50–60-årsåldern, två greker, två rumäner, en tysk, en polack, en irländare, en kines, en italienare, en amerikan.

Mycket tydligare än så kan det faktum att extremismen är ett för hela världssamfundet gemensamt problem inte illustreras.

Och svaret på dödshotet?

Det är inte i första hand en benhård fixering vid polisiär närvaro och effektiverad underrättelsetjänst. Det är enskilda radikaliserade individer som stått för större delen av dödandet på senare år – vid sidan av det finns det gamla våldet från höger- och vänsterradikala som Europa sedan länge dragits med. Men det är småskaligare, mer bekant och därmed lättare att förutspå. Att lokalisera islamistiska ensamvargar, däremot, är värre än att leta efter den klassiska nålen i höstacken. För att lyckas med det i acceptabel grad skulle det krävas en kontrollerande säkerhetsapparat som inte är av denna världen

Det är klassiska världsförbättraråtgärder – utbildning, utjämning av ekonomiska klyftor med mera – som på sikt kan få grunden att vittra sönder under den våldsbejakande radikalismen.

Men det är ett långsamt botemedel, medan terrorismen finns här och nu.