För ett par mansåldrar sedan var livet i Finland torftigare än i dag, verklig fattigdom fortfarande en realitet och många fick hanka sig fram på en synnerligen mager lön.Samtidigt var världen också mindre komplicerad och arbetslivet kanske tungt men mindre krävande än i dag.

Det gick att få in en fot utan större kvalifikationer och betyg från någon högre utbildning.

Det fanns jobb också för den som gått bara mellan- eller medborgarskola.

Man kunde få hantlangarjobb på byggen, bli springflicka, lagerbiträde eller hjälpkarl på lastbil, och också industrierna hade jobb för ungdomar utan större kvalifikationer.

Det var jobb mot en synnerligen anspråkslös lön, men ett jobb, och för många en språngbräda mot mera krävande uppgifter och en tryggad utkomst som varade fram till pensioneringen.

Automatisering, rationalisering, effektivering, datorer och robotar har ändrat på allting. Läget förbättras inte av att jobb försvunnit utomlands.

De senaste 30 åren har 600 000 jobb, där det räckt med enbart grundskola, försvunnit i Finland.

Sexhundra tusen, ett hisnande antal.

Också i år går 10 000 unga ut grundskolan och tackar för sig i skolvärlden.

Utsikterna för dem är dystra. De borde ut på en arbetsmarknad som inte finns.

Samhället har på relativt kort tid – inom karriären för dem som kom in i arbetslivet på sjuttio-, kanske till och med på åttiotalet, och som nu är på väg att bli pensionerade, förändrats radikalt.

Det handlar inte bara om att ny teknik ändrat sätten att arbeta. Också sättet att organisera arbetet och synen på arbetet som sådan har förändrats radikalt.

Allt fler jobbar i korta anställningar, allt fler tvingas bli egenanställda, företagare mot sin vilja på ett sätt som äventyrar deras utkomst den dag de står utan arbete.

Det här kan vara extra utmanande för den med kort skolgång.

Allt detta är ett problem och en utmaning för hela samhället, inte bara för dem det berör konkret.

Ett mantra för nationalekonomer och den sittande regeringen är behovet av att förlänga arbetskarriärerna.

Vår försörjningskvot är ansträngd redan nu, och vartefter de äldres dominans i befolkningspyramiden ökar, desto svårare blir ekvationen.

FFC publicerade nyligen an alarmerande rapport som visar att antalet år i arbetslivet för en kvinna med enbart grundskola är i medeltal 21 år och för en man 24.

En examen på andra stadiet ökar den förväntade arbetskarriären till 32 år och en högskoleexamen till 36 år.

Undersökningen trotsar myten om att de som går direkt från skolbänken i arbetslivet gör en lång karriär.

Det här allvarligt ur flera synpunkter.

• Siffrorna ger vid handen att ett stort antal personer faller utanför arbetslivet redan innan de fyllt 40. Vilka personliga tragedier ligger bakom de siffrorna? Vad betyder den utslagningen i kostnader för samhället?

• Ju fler som står utanför arbetslivet desto färre är det som bidrar till samhällskostnaderna som skattebetalare. Det innebär att skattebördan som dem som har ett jobb ökar ytterligare.

Det är ingen som har någon patentlösning på problemen.

En modell som förslagits är sänkta ingångslöner för att uppmuntra arbetsgivare att ge jobb åt unga.

Ett försök i byggbranschen med sex euros timlön enligt den modellen har avskrivits som resultatlöst. Sex euro i timmen är också ett hån mot den som ska försöka leva på en sådan lön. Det är till och med en inkomst som är betydligt högre, och många låginkomsttagare är beroende av inkomststöd för att försörja sina familjer.

Problemet är djupt strukturellt. Vi ska göra allt vi kan för att sänka trösklarna för anställningar, skrota onödig byråkrati och hitta vettiga stödsystem - medborgarlön – för att täcka gapet mellan usel lön och dräglig utkomst. Men inget av det uppräknade ger tillbaka jobben åt hantlangare, hjälpkarlar, springflickor och lagerbiträden.

Var finns de nya ingångsjobben?