Svenskan blir allt mer osynlig i Finland. Så löd en rubrik i Svenska Dagbladet (7.12). Debattartikelns skribent, författaren John Crispinsson, menar att svenskans nedmontering i Finland på sikt kan bli olycklig för hela Norden. Därför skulle det, enligt hans mening, finnas anledning också för svenskarna att notera det som pågår i grannlandet. Enligt Crispinsson är det främst kretsar kring det populistiska och snabbväxande partiet Sannfinländarna som agiterat och agerat mot svenskan och finlandssvenskarna. Han nämner medborgarinitiativet mot svenskan som obligatoriskt skolämne, näthatet som riktas mot finlandssvenska kulturpersonligheter och att morgon-tv på svenska försvinner. Crispinssons lista kunde förlängas med hur många exempel som helst. Bland annat är ju medborgarinitiativet mot den obligatoriska svenskan är i princip kronan på verket efter en systematisk nedbantning av timresurserna för svenskan i den finska skolan. Vi har också trycket på storkommuner och massiva social- och hälsovårdsstrukturer som hotar att eliminera en del av de svenskdominerade, offentliga strukturer som hittills har stått som garanter för svensk service. En del skuld för svenskans osynliggörande kan placeras på beslutsfattarmajoriteten i landet, men för en del har finlandssvenskarna faktiskt sig själva att skylla. Många finlandssvenskar undviker att tala svenska utanför hemmets väggar och låtsas sedan bli förvånade över att affärsinnehavarna inte längre bryr sig om att annonsera på svenska. Det här trots att det senare fenomenet är en direkt följd av det undfallande kundbeteendet. Även utbudet på kommunal och statlig service på svenska blir självfallet mindre i den takt efterfrågan på sådan service minskar. Varför utbilda en tågkonduktör i svenska om lejonparten av VR:s svenskspråkiga passagerare inte bryr sig om att använda sitt modersmål under tågresorna? Att de individer som inte behärskar det ledande, inhemska språket protesterar ljudligare än förr hjälper föga eftersom denna grupp ständigt blir bara mindre och resursfattigare. Häromveckan röt det finlandssvenska kollektivet med justitieministern Anna-Maja Henriksson (SFP) och de finlandssvenska ledarskribenterna i spetsen till mot den sannfinländska riksdagsmannen Olli Immonens förslag om etnisk registrering. – Ett osmakligt förslag. Vi vill att människor ska känna sig delaktiga i samhället. Då ska vi inte gå mot ett system som påminner om det i Nazityskland, sa Henriksson. Att ett förslag om etnisk registrering kommer från Sannfinländarna gör att många reagerar med ryggmärgen. Registrering kopplas ofta samman med stigmatisering och förföljelse, i synnerhet efter debatten om det så kallade romregistret i Sverige. Få verkar i den finlandssvenska debatten vara på det klara med att en hel del av den etniska registrering som Immonen efterlyser redan existerar. Statistikcentralen tillhandahåller uppgifter om varje finländsk medborgares födelseland och språk, till på köpet med detaljerad ålders- och könsindelning. Uppgifter om enskilda individer ges inte ut, men uppgifterna om olika folkkategorier är en viktig förutsättning för dimensioneringen av samhällsservicen i vårt land. Utan sådana uppgifter skulle vi inte ha en chans att kunna bedöma hur många skolor vi ska planera för var och en språkgrupp, med mera. Folkregistret är en sak som vi hittills har varit stolta över i Finland, men efter Immonens utspel av alla typer av befolkningsregister tydligen pest och kolera. Att finlandssvenskarna gastar högst i protestkören är faktiskt oroväckande med tanke på vilka följder en sådan kritikstorm kan få. Blir till exempel språkregistrering förbjuden i lag i Finland kan vi få titta i månen efter svensk service framöver. I och med att de tidigare mantalsskrivningarna upphörde redan år 1990 och tvåspråkigheten breder ut sig har forskarna redan i dagsläget svårt med gränsdragningen mellan svenskt och finskt. Olli Immonen har vägrat att offentligt redogöra för sina motiv i det så kallade registreringsärendet. Eventuellt är målet redan uppnått i och med att han har lyckats väcka en avsky mot alla typer av befolkningsregister också hos den minoritet som är direkt beroende av dem. Följande steg kan bli en lag mot registrering, typ den som tillämpas i Sverige. Det kan bli ödesdigert. Om finlandssvenskarna både vägrar använda sitt språk samtidigt som myndigheterna förbjuds att registrera medborgarna enligt språk är det i praktiken helt omöjligt för Finland att leva upp till den språklagstiftning vi har. Också på EU-planet är utvecklingen just nu minoritetsfientlig. Att många ledamöter i Europaparlamentet sätter likhetstecken mellan minoriteter och separatism bidrar till att EU inte anstränger sig ett dyft för att tillfredsställa olika minoriteters grundläggande behov. Att företrädare för en folkmajoritet inte alltid har förståelse för en minoritets behov är på ett sätt förståeligt, men det är beklämmande om inte ens minoriteten själv förstår sitt eget bästa. Finlands befolkningsregister är en nationalklenod som vi borde slå vakt om. Det finns ingen anledning att förädla en etnisk registrering på det sätt som Immonen föreslår, men vi skjuter oss själva i foten om vi tar avstånd från folkbokföringen. Befolkningsregistret i Finland är snart det enda som synliggör finlandssvenskarna i Finland och Sverige.