”Ibland måste tråkiga saker sägas precis som de är. De strikta kraven på kunskaper i svenska driver bort sökande till Vasa stads tjänster.”

Så inleder Pohjalainens chefredaktör Toni ­Viljanmaa onsdagens ledare (26.7). Det är en öppning som andas förståelse för att det här är en känslig sak.

Bakgrunden är att förra periodens fullmäktige­ordförande Seppo Rapo (Saml) i Pohjalainen på­talat språkkravens negativa inverkan. Han exemplifierar med tjänsten som chef för stadens hus­sektor. Den attraherade fem sökande, medan en tjänst som teknisk miljöchef i Seinäjoki lockade­ sexton. Det som krävdes för Vasatjänsten var god förmåga att i tal och skrift hantera svenska ­respektive finska.

Tekniska verkets chef Markku Järvelä, också­ ­intervjuad, tycker att man eventuellt kunde ta ­lite lättare på det skriftliga men att god muntlig­ för­måga måste finns på chefsnivå i en tvåspråkig­ stad. Stadsstyrelseordförande Kim Berg (SDP) påtalar­ att sänkta språkkrav är en negativ signal med ­tanke på eventuella fusioner med grann­kommunerna.

Chefredaktören talar för att enbart skolsvenskan plus tjänstemannasvenskan (den nivå universitets­utbildade måste ha papper på) borde kunna räcka för en högre tjänst i Vasa. Vad har vi annars obligatorisk skolsvenska, obligatorisk tjänstemanna­svenska till, frågar han sig.

Det är i teorin en helt förståelig fråga. Men så har vi verkligheten. Den stora grupp yngre som, skol­svenskan till trots, bums slår över till engelska­ om de snubblar över en svenskspråkig person. Och skaran av universitetsutbildade som ser tjänste­mannasvenskan som något som inte behöver ha täckning i kunskap bara man lyckats skaffa sig ­själva pappret. Den attityden är det upp till den finskspråkiga majoriteten själv att ändra på.

Det man kunde göra när en i övrigt mycket ­kompetent sökande intervjuas är att tillmäta atti­tyden och viljan att förkovra sig i svenska större betydelse. Viljanmaa skriver om att ”låta arbets­uppgifterna och vardagen sköta språkundervisningen.” Bra så, men det förutsätter att den som får tjänsten vill förkovra sig, ser betydelsen av det. Finns den viljan borde det i praktiken kunna visas flexibilitet.

I hur hög grad är den ”Vasarädsla” det talas om en följd av att en del representanter för stadens ­majoritet själva framställer Vasas tvåspråkighet som något negativt, besvärligt?

Svårt att fastslå. Men eftersom den attityden nu som då skymtar på hemmaplan finns risken att den smittar.

Vasa ska modigt öppna sig mot övriga Finland, skriver Viljanmaa. Det är en bra målsättning, värd allt stöd. Men man bör också försöka ingjuta mod i dem som räds en tvåspråkig stad, betona möjlig­heten och glädjen i att i någon mån få tillgång till ett annat språk, en något annorlunda tänk och en nordisk horisont?

I jämlikhetens namn borde väl också frågan om i hur hög grad kraven på goda kunskaper i finska gör att en och annan i övrigt mycket kompetent ­sökande med svenska som modersmål väljer bort Vasa?

Av rapporteringen i granntidningen får man ­ibland nästan en känsla av att det vore bättre ifall Vasa var ett Seinäjoki – fast större. Slapp tjafset kopplat till att vara centralort i heterogena, två­språkiga Österbotten. Fick vara en finsk stad som vilken som helst. Samtidigt söker många andra ­städer i Finland och världen efter det specifika, det de kan profilera sig med, avvika genom.

Ibland faller orden så fel – i misstag eller för att de speglar en medveten eller omedveten attityd. En klassiker är Susanna Koskis (Saml) kommentar när resultatet av kommunalvalet stod klart ­tidigare i år. Vasa är enligt henne ”för svenskt” och riskerar i och med valresultatet att framstå som är ­svenskare.

För svenskt. I praktiken kan det svårligen ­betyda annat än att alltför många pratar svenska alltför ­ofta.

Kan det finnas för mycket av något som är ­positivt?

I allmänhet inte. I så fall brukar man tala om ett ”positivt problem”. Så brukar kommunalpolitiker formulera sig när väggarna till skolbyggnader och daghem bågnar av alltför många barn.

För mycket finns det av något som är negativt. Typ skadedjur.

I en kolumn av en av Pohjalainens journalister­ nyligen – med slutklämmen att stadens politiker­ borde vara på plats och lyfta Vasa under Finlands­arenan i Björneborg – kommenterades stadens­ riksdagsledamöters styrkor och svagheter. Apropå­ Joakim Strand konstaterades att han har tre saker­ mot sig. Han är oppositionpolitiker.­ Han ­representerar ett litet parti. Den tredje ­belastningen är … ­ruotsi.

Pohjalainen har tidigare konstaterat att Strands finska är så fullständig att bara små detaljer av­slöjar att det inte är hans modersmål. Ändå är ­ruotsi en nackdel.

Vad menas? Att en finlandssvensk politiker inte är, inte kan vara en fullgod representant för Vasa hur tvåspråkig han än är? Med det underförstådda­ tillägget att vi kanske inte ser det så här i Vasa, men att övriga Finland gör det och det bör vi anpassa oss till?

Låt oss tro att det inte var menat så.

En stark stad är en stad där alla känner sig ­inkluderade och uppskattade, där särarter tas till vara effektivt. Det har betydelse också för stadens ekonomiska styrka.