Jag vet inte om någon tidigare dokumentär om våra krig har berört mig så djupt som "I Stalins skugga". Så formulerade sig Viking Åberg i en insändare i Vasabladet den 23 december. Åberg har personliga minnen av efterkrigstiden. Han blev speciellt imponerad av den del av filmen som handlar om spänningarna efter vapenstilleståndet och det diplomatiska spel som följde. Han är inte ensam. Efter att filmen har visats i Sveriges tv har en bredare skara av finländska tittare kunnat ta del av filmaren Hans Barnekows sätt att beskriva efterkrigstidens Finland. Hittills har ännu inte en enda tittare anklagat Barnekow för att ge en skev bild av skeendet. En del har föreställt sig att Yles vägran att visa dokumentären kan ha baserats på någon form av utrikespolitisk konsekvensbedömning. Hans Åström talade en insändare i Vbl (27.3.2013) i kritiska ordalag om en finlandiseringstrend likt den som härskade på 1970-talet och som fortfarande verkar ha Yle i ett skarpt grepp. – Vi lever fortfarande i Stalins skugga, skrev Åström. Men på basis av den debatt som har förts på de sociala medierna har de flesta avskrivit denna teori efter att de har sett filmen med egna ögon. Eftersom den ryskregim som porträtteras och de åtgärder som beskrivs tillhör en svunnen tid verkar dokumentären inte innehålla något som i dagens läge kunde skada Finlands förhållande till Ryssland. Följaktligen grubblar också allt fler på det finländska refuseringsbeslutet. Genom att vägra visa filmen bidrar Yle till något som kan kallas en beklaglig, kollektiv minnesförlust då det gäller vissa viktiga, historiska skeden i vårt land Att Svenska Yles inköpare har fattat samma beslut som den finskspråkiga programinköparen är gåtfullt med tanke på att den aktuella filmen ger mer ett finlandssvenskt än ett finskt perspektiv på efterkrigstiden. Yle har medvetet valt en låg profil i fallet och därför har vi ännu inte från Ylehåll fått någon godtagbar förklaring till refuseringen. En möjlighet är att det handlar om prestige, en annan att Yle per automatik utgår ifrån att en rikssvensk produktion har ett rikssvenskt perspektiv som inte är relevant för finländska tittare. Enligt en tredje teori kan svaret dölja sig i hur Yle numera definierar sin egen roll i samhället. Om så är fallet har vi all anledning att debattera frågan. En ledtråd i den debatten kan vi få om vi erinrar oss den utmärkta dokumentär samma skånska filmare, Finlandskännaren Hans Barnekow, gjorde om marskalken Mannerheim och vilken aktör som i det fallet var filmens ursprungliga beställare. Till saken hör att det svenska tv-monopolet bröts i slutet av 1980-talet. I början av 1990-talet hade reklamfinansierade TV 4 redan fler tittare än både SVT 1 och SVT 2, främst tack vare populära "Bingolotto" med Leif "Loket" Olsson. För att klara av den stenhårda konkurrensen om tittarna som marknadsekonomin och det spräckta tv-monopolet tvingade fram ägnade sig den offentligt finansierade, public service-instansen Sveriges TV allt mer åt underhållsfixerat publikfrieri. Det öppnade i sin tur en ny nisch för både kvalitetsdokumentärer och för seriösa debattprogram om politik i kommersiell tv. Hans Barnekows ypperliga kvalitetsdokumentär om Mannerheim premiärvisades därför i Sverige år 2007 på den kommersiella betalkanalen TV 8. Beställare var ett företag vid namn MTG, Modern Time Group. Historikern Henrik Meinander såg i en kommentar i Vasabladet detta rikssvenska rollbyte som ett tecken i tiden. Om offentligt finansierad tv inte fullföljer sin uppgift finns det andra, marknadsekonomiska krafter som tar vid. Men rollbytet är också behäftat med risker eftersom marknadsekonomin saknar den inbyggda kvalitetsgaranti som följer på köpet med samhällsfinansierad tv-produktion. Å andra sidan?–?ju mer underhållningsbetonad och ytligare public service blir desto svagare blir också den kopplingen. Samhällsutvecklingen i Finland ligger vanligtvis några år efter den i Sverige. Kan vi alltså se Yles vägran att visa "I Stalins skugga" som ett led i den förändrade public service-rollen i Finland? Det är möjligt. Åtminstone är det helt klart att dagens tv-utbud i Ylekanalerna är betydligt mer inriktat på underhållning och livsstil än någonsin tidigare. På Yle Fem liksom på de andra Ylekanalerna visas numera matlagningsprogram och resemagasin av exakt samma snitt och typ som på de reklamfinansierade kanalerna. De utländska och kanske framför allt nordiska serier som köps in till Yle Fem har också en tonvikt på underhållning och drama. Egentligen är det beskrivande för vår tid att numera skattefinansierade Svenska Yle tycker sig ha råd med att konvertera livstilsprogrammet Min Morgon till ett caféprogram på prime time samtidigt som Svenska Yle vägrar att köpa in och sända en hyllad kunskapsdokumentär om efterkrigstiden. Prioriteringen är på ett sätt ett hån mot finlandssvenskheten och våra veteraners insatser i kriget, men på ett bredare plan en underskattning av tittarnas intelligens och en ignorans av det demokratiska samhällets behov av djup och substans. Yles prioritering av lifestyle före samhällelig substans och djup är ett fult långfinger åt alla de umbäranden som 1950- och 1960-talets finländare tvingades till i en tid då alla evakuerade från frontavsnitt skulle tas om hand samtidigt som 400.000 traumatiserade, unga män återvände från fronten och ett enormt krigsskadestånd skulle betalas. De äldre har sina egna erfarenheter att luta sig mot, men vore det inte lika viktigt att använda det framgångsrika tv-mediet också för att upplysa den yngre generationen om vilka villkor som gällde i Finland under den här känsliga tiden? Skolan i all ära, men historielärarna behöver all uppbackning den kan få i syfte att skapa medvetenhet kring samhällelig och politisk medvetenhet. Efterkrigstidens vedermödor har tyvärr kommit i skymundan för den något hjälteinriktade skildringen av våra krig. Krigen har tydligen bedömts som viktigare element i nationsbygget. Framför allt vore det viktigt att för den yngre generationen peka på en tid då det civila, finländska samhället stod och balanserade på en knivsegg och vad som hade kunnat ske om den inrikespolitiska opinionen hade kantrat över åt andra hållet. Hur kan vårt finländska samhälle förbereda oss för nästa katastrof om vår skattefinansierade folkbildnings-tv ser som sin främsta uppgift att lära oss snickra ordrim och baka cupcakes? Kakspaden och glasyrpressen är svaga verktyg för samhällsdanande politik och känslig grannlandsdiplomati. De ansvariga på Yle har en hel del att förklara. Men på samma gång kan vi också fundera på varför de finlandssvenska fonderna ursprungligen ansåg det viktigt att introducera soffprogrammet Min Morgon i den finlandssvenska tv-rutan. Uppenbarligen ska drivkrafterna sökas i en vilja till någon form av finlandssvensk charmkampanj som ska passera språktröskeln och som får finlandssvenskarna att framstå som mysnissar i de finskspråkigas ögon. Vad är det annat än publikfrieri och populism? Nu gör man morgonmyset till kvällsmys i syfte att nå de tittarsiffror man inte lyckades nå upp till med satsningen Min Morgon. Skillnaden är att charmoffensiven denna gång finansieras med skattemedel.