Regeringen meddelade på fredagen att den så kallade tvångsparagrafen om kommunsammanslagningar inte längre är aktuell. Beskedet fick speciellt småkommunerna runt de nio stadsregionerna som hotats av tvångsfusioner att jubla. Tvång är en dålig grund för samarbete. Nu kan förhandlingarna om framtiden föras mer jämbördigt och prestigefrågorna kanske sättas åt sidan. Kanske det ändå är för tidigt att jubla. Verkligheten har inte försvunnit någonstans. Med nuvarande finansieringsbas har Bolaget Finland inte råd att upprätthålla verksamheten på nuvarande nivå. Då Kristdemokraterna höll distriktsmöte i Vasa i lördags uttryckte stadsdirektör Tomas Häyry i sitt hälsningstal sin oro över att vårdreformens (Sote) organisationsmodell där landets delas i fem områden också kan komma att tillämpas på andra samhällsfunktioner än social- och hälsovården. Häyry hade av undervisnings- och kulturministeriets tjänstemän hört att också biblioteken kunde administreras enligt samma indelning som vårdområdena (Pohjalainen 13.4). Det skulle innebära att Finland skulle ha fem landskapsbibliotek jämfört med de 19 vi har i dag. Tidigare har också på ministerhåll framförts tankar om att också räddningsväsendet kunde organiseras enligt samma vårdområdesmodell. Eftersom samma tankar återkommer från många olika statliga förvaltningshelheter kan man utgå ifrån att upplägget diskuterats mer allmänt: Att man inom ministerierna och på regeringshåll i jakten på sparmål genomfört kartövningar där utgångspunkten har varit ett Finland indelat i fem områden. Förutom exempelvis grundlagsproblemen kunde detta vara en förklaring så god som någon till att regeringen drog tillbaka sitt förslag om tvångssammanslagningar av kommunerna. Kanske också avlägsnandet av tvångsparagrafen var oppositionens pris för att acceptera uppdelningen av landet i fem vårdområden? Det kan förklara de lama protesterna ute i landet trots att regeringen och oppositionen under en söndagseftermiddag med ett beslut flyttade över 60 procent av kommunernas budget till vårdområdena. Det om något var tvång. Dessutom funderar staten i en utredning på om ett alternativ för att förnya av den statliga central- och regionalförvaltningen kunde var att återinföra de gamla länsgränserna. Beslutet om att dela in landet i fem vårdområden var enbart ett rambeslut som olika arbetsgrupper nu ska ge ett funktionellt innehåll. Redan rambeslutet indikerade att kommunerna inom stadsregionerna måste samarbeta för att ha någon chans då vård och omsorg ska konkurrensutsättas genom upphandling. Låter man tankarna flyga i väg har vi snart samma upplägg framför oss också inom andra samhällsfunktioner, genom ett nytt söndagsbeslut? Samtidigt blir avståndet mellan beslutsfattare, service och medborgare allt längre, Dessutom blir det en kamp om var ledningsfunktionerna ska placeras rent geografiskt. Då är vi inne i den regionernas kamp som många i åratal sagt att väntar oss. Ifall alternativet till regionkommunerna är länskommuner eller vårdområdeskommuner var återtagandet av tvångsparagrafen en sorts Pyrrhusseger. Kanske vårdreformen bara var steg ett. Och då kommunerna inte kan enas blir kartorna allt större, och människan mindre. Har Finland drabbats av mammutsjukan?