Opinion
17.4.2014
Fattiga barn är inte forntid
EU når inte upp till det som stadgas i FN:s barnkonvention, inte heller till unionens egna målsättningar.
Var fjärde är väldigt många. Mer än var fjärde är än fler.
Mer än var fjärde av de barn och unga (under 18 år) som bor inom EU (plus Island, Norge, Schweiz) hotas av fattigdom och social marginalisering. Det framgår av en rapport från Rädda Barnen som presenterades i Helsingfors häromdagen.
Mer än var fjärde betyder ungefär 27 miljoner.
Det är precis som man kunde anta i östra och södra Europa som det är värst. Men det finns fattigdomsfickor också i de ekonomiskt starkare EU-länderna.
Precis som man också kunde anta, med en till säkerhet gränsande visshet, har andelen ekonomiskt utsatta barn och unga ökat i den ekonomiska krisens kölvatten. Enligt Rädda Barnen är ökningen en miljon under perioden 2008–2012.
Några få länder går mot trenden och uppvisar aningen sjunkande siffror. Finland är faktiskt ett av dessa. Dessutom är andelen fattiga barn och unga här, liksom i de övriga Norden, bland de lägsta i jämförelsen. Men det är en klen tröst, ifall man inte i sannfinländsk anda låter medkänslan stanna upp vid nationsgränser.
Fattig. Det är ett laddat ord, alltid laddat med otrygghet och ofta också med skam. Ett exempel på hur laddat det är, är den debatt som fördes kring Mathias Rosenlunds fjolårsbok ”Kopparbergsvägen 20”. Den handlar om fattigdom och en central fråga författaren ställer är om det är oundvikligt att dina barn ärver din fattigdom. Han verkar oftast svara ja på den frågan. Debatten boken utlöste kom bland annat att handla om vem som får kalla sig fattig. Hur eländigt ska man ha det för att kvala in? Vad är botemedlet, på individnivå och på samhällelig nivå?
Fattigdom är precis som det mesta annat ett relativt begrepp, inte minst för individen. Var du tycker dig landa beror på vad och vem du jämför dig med.
Också i Rädda Barnens rapport är fattigdomen relativ, eftersom den sätts i relation till ifrågavarande lands inkomstnivå. Där den är låg kan barn som i andra länder skulle klassas som fattiga hänföras till kategorin icke fattiga.
EU använder 60 procent av landets medianinkomst som gräns; under den procentsatsen är du fattig. Rädda Barnen använder samma definition. Men rapporten försöker också bredda greppet genom att exempelvis beakta skolgång och boendeförhållanden.
13 procent av barnen inom EU lämnar andra stadier utan att gå vidare till fortsatt utbildning eller praktik; i vissa länder är andelen så hög som 25 procent. 17 procent av EU:s barn har hem där taket kan läcka eller golvet vara ruttet.
Men utöver termen relativ fattigdom finns termen absolut fattigdom, den grinande nöd som kan vara direkt livshotande. Att den existerar i världen måste kunna påpekas, utan att för den skull förringa pinan för den skolelev som tvingas bli ”förkyld” när skolresan nalkas, därför att det inte finns något att sätta i reskassan.
Den relativa fattigdomen förändras över tid; det som förr sågs som guldkant upplevs nu som naturligt och du riskerar att ses som udda om du inte kan delta (tänk ovannämnda skolresa).
Den akuta fattigdomen förändras däremot inte men minskar åtminstone. Fast inte så snabbt som den borde.
Dagens EU når inte upp till det som stadgas i FN:s barnkonvention, inte heller till unionens egna målsättningar om fundamentala mänskliga rättighet för såväl små som stora. Och vi rör oss för närvarande inte i riktning mot de här målen utan bort från dem.