Den enda som hittills visat intresse för att efterträda avgående Jyrki Katainen och bli Samlingspartiets ordförande och samtidigt ny statsminister är näringsminister Jan Vapaavuori. Vapaavuoris kandidatur var väntad, och som riksdagsledamot och minister har han fördel av att vara inne i alla processer. För att Samlingspartiet ska kunna dra optimal medial nytta av ordförandevalet bör Vapaavuori ha en eller flera motkandidater. Den enda av de presumtiva tunga alternativen som meddelat ­sina avsikter är riksdagsgruppens ordförande Petteri Orpo. Hän­visande till familjeskäl har Orpo meddelat att han inte står till förfogande som partiordförande, men nog är intresserad av att bli ­minister. Ett taktiskt val av Orpo, som säkert konstaterat att han denna gång kan ha svårt att hävda sig i ordförandekampen eftersom han inte har ministererfarenhet. De övriga namnen som nämnts i förhandsspekulationerna är nämligen alla ministrar: Alexander Stubb, Henna Virkkunen och Paula Risikko. Även Janne Sankelo har ambitioner, men hans tid är ännu inte inne. Det är också Alexander Stubb som i opinionsundersökningarna har det största stödet bland Samlingspartisterna, och han väntas inom en snar framtid meddela sin kandidatur. Samlingspartiet väljer ny ordförande vid partidagen den 13–15 juni, men såväl Stubb som Virkkunen kandiderar också i EU-valet den 25 maj. Trots att Stubb känt till Katainens sorti har han försatt sig i en aningen obekväm sits. Med all sannolikhet blir Stubb invald i EU-parlamentet, allt annat skulle vara en sensation. Men om han några veckor senare också blir vald till ordförande för Samlingspartiet tvingas han avgå ur parlamentet innan han ens hunnit börja. Det går ju inte att vara statsminister i Finland och samtidigt ­sitta i EU-parlamentet. Samma upplägg gäller givetvis också för Henna Virkkunen. Det skulle heller inte vara bra för Samlingspartiet att partiets röstmagnet i EU-valet veckorna senare tackar för sig. Väljarna skulle kanske känna sig lurade. Nu kör Stubb med en helgardering, men det är svårt att tro­värdigt köra med såväl bälten som hängslen i dylika sammanhang. Stubb hade möjlighet att prioritera, och valde EU-parlamentet. Detta borde spela Vapaavuori i händerna, men opinionsundersökningarna visar att det egentligen bara är bland de äldre partimedlemmarna som Vapaavuori har fler anhängare än Stubb. Politiskt anses Vapaavuori vara längre till höger än såväl Katainen som Stubb, men har ändå i vissa frågor haft en socialliberal framtoning. Alexander Stubb har ingen klar politisk profilfråga som han kört, utan är mest känd för sin energiska framtoning. Med tanke på återstoden av regeringsperioden är Samlings­partiets ordförandeval inte av avgörande betydelse. Men visst krävs det en fast hand för att ge bland annat vårdreformens rambeslut ett vettigt innehåll. Klart är att närheten till riksdagsvalet kommer att styra regeringens­ och partiernas handlande det närmaste året. Det har Stubb fördel av, eftersom de unga samlingspartisterna tror att hans energiska profil kan ge partiet framgång i riksdagsvalet nästa år. Valet av Vapaavuori skulle dock garantera en smidig övergång på statsministerposten och därigenom vara ett tryggt val. Vapaavuoris stora utmaning blir därför att övertyga partifolket om att han kan leda partiet till seger i nästa riksdagsval. Sedan är det en annan sak att Samlingspartiet aldrig haft en kvinna som ordförande och inte kommer att få det denna gång heller.