Ärkebiskop Kari Mäkinen bad i måndags om ursäkt för samhällets och kyrkans behandling av homosexuella och andra sexuella minoriteter. Mäkinens uttalande kan på sikt föra den lutherska kyrkan i Finland in i ett nytt tidevarv. Ärkebiskopen konstaterar vidare att den grymma inställningen mot HBTIQ-personerna (HBTIQ står för homosexuell, bisexuell, transperson, interkönad och queer) kanske blivit mer nyanserad men inte försvunnit någonstans. Han säger att de i dag bemöts genom att man tiger om dem, förbiser dem och avfärdar dem. Med detta avser troligen Mäkinen att kyrkan kanske ännu inte är mogen att konfronteras med sin eget beteende, sin egen historia. Det är speciellt av denna orsak som ärkebiskopens uttalande ändå bör ses som överraskande skarpt och klart efter år av runda intetsägande formuleringar. Det att ärkebiskop Mäkinen nu satt ned foten innebär inte att frågan internt inom kyrkan skulle vara utagerad. Tvärtom. Precis om kvinnoprästfrågan är homosexualiteten en fråga av trosskiljande karaktär. Där har ingen tolkningsföreträde, utan var och en tolkar skrifter och budskap utgående från sin egen övertygelse. På den politiska arenan konstaterade KD:s ordförande, inrikesminister Päivi Räsänen, redan för tre år sedan att homosexualitet är en synd. Det ledde till massflykt från kyrkan. Märkligt att ett KD tolkar det dubbla kärleksbudskapet så att det exkluderar med-?borgare som bekänner sin tro och som inte gör sig skyldiga till något olagligt. Var finns respekten för människan? Klart är att ärkebiskopens klargörande kan leda till att motsättningarna inom kyrkan trappas upp och medföra att de samfund som nu finns under den lutherska kyrkans paraply kanske söker andra formella lösningar. Ärkebiskop Mäkinen tog i sitt uttalande inte ställning till medborgarinitiativet on könsneutrala äktenskap, men ansåg ändå initiativet vara bra ur kyrkans synvinkel. Enligt en färsk enkät utförd av Kyrkans informationscentral understöder nästan hälften av prästerna en könsneutral äktenskapslag (Aamulehti 14.7). Därtill ser 60 procent av prästerna inget hinder för att de som lever i ett registrerat parförhållande kunde få en kyrklig välsignelse. Enligt kyrkomötet räcker det dock med att prästen ber för dessa par. Och det är kyrkomötet som bestämmer i dessa frågor. Det är därför ingen tillfällighet att ärkebiskop Kari Mäkinen öppnade skåpdörren just denna sommar eftersom den evangeliskt lutherska kyrkan begår församlingsval i höst. Då väljs exempelvis i Vasa svenska församling ledamöter till församlingsrådet och gemensamma kyrkofullmäktige. Det är också i första hand bland dessa förtroendevalda som man senare väljer representanter till den kyrkomötesperiod som börjar 2016. I dagens lutheranska Finland välsignar prästerskapet gärna köpcentra i samband med invigningen och i jägargudstjänster välsignas årets jakt, medan troende människor inte välsignas. Var finns respekten? Vill församlingsmedlemmarna påverka kyrkans utveckling och kyrkans ställningstagande angående exempelvis HBTIQ-personernas rättigheter bör man alltså ge sin röst åt kandidater som speglar ens egen personliga åsikt i frågan. I en värld där samhällsklimatet blivit allt hårdare och där allt och alla som avviker från mittfåran blir utsatta för förföljelse, också i Finland, är ärkebiskop Kari Mäkinens ursäkt och utsträckta hand ett välkommet undantag. Men får han de sina med sig?