”Jag skulle vilja fråga den som slog mig vad han fick ut av det. Jag förlorade mycket och fick uppleva mycket smärta, både fysisk och psykisk. Och jag är fortfarande svart även om man slår mig och bryter min käke. Det förändras inte.” Magana Silas Mwangi är intervjuad i torsdagens VBL om sina upplevelser på en nattklubb i Vasa. Nyligen blev ett barn trakasserat på en badstrand på grund av sin hudfärg. De här två incidenterna känner vi till därför att vi kunnat läsa om dem i tidningen. De är antagligen bara toppen av isberget. Under den officiella, politiskt korrekta ytan tycks det röra på sig. Fernissan tycks vara så tunn att den spricker vid minsta motgång. Mår man dåligt identifieras snabbt någon som upplevs som avvikande eller svagare. Har vi inte kommit längre än så? Nu gäller det att kämpa för det vi tror på; den nordiska välfärden och fördomsfriheten typ den berömda Närpesmodellen då det handlar om att ta hand om flyktingar. Det är så vi vill ha det i svenska Österbotten. Vi har själva utvandrat i olika tider och vi vill vara ett mångkulturellt, öppet samhälle. Om vi i till exempel en gallup får frågor om inställningen till olika nationaliteter svarar vi givetvis som det förväntas av oss – för vi är ju inte rasister. Men däremellan smyger vardagsrasismen in sitt fula tryne i vårt samhälle. Varje människa med mörk hud som har vuxit upp i Finland, eller Sverige med för den delen, kan vittna om så gott som dagliga trakasserier. Vardagsrasismen handlar om hur man beter sig i praktiken, långt från festtalen och den officiella politiken. Siegfried Jäger beskriver tre beteendemönster som måste finnas för att man ska kunna tala om vardagsrasism. 1) Vardagsrasismen konstruerar ett vi som betyder att det andra är annorlunda, avvikande. 2) Upplevelsen av vi och de uttalas och används. 3) De som kategoriseras som de utesluts. Utan vardagsrasismen bland folkets breda lager kan det inte förekomma någon strukturell rasism. Vad kan vi då göra? Vi kan på alla plan reagera och säga stopp! Det handlar om representanter för politiska partier som uttalar sig rasistiskt och menar att det var ett skämt. Det handlar om uppfostran i hem och skola. Kanske vi har tagit för givet att den här frågan var avklarad, att vi alla klarar oss i en värld med färre gränser och större diversitet. I så fall har vi haft fel. Varje generation ska uppfostras i frågor som kan tyckas så självklara att man glömmer att tala om dem. Till exempel att det finns människor med olika hudfärg i vår värld och att det är helt ok. Hur vore det om skolorna tog upp kampanjen ”Rör inte min k­ompis” i höst. Kampanjen startade i Sverige 1985 efter att ett gäng ungdomar upplevt vardagsrasism, hot och fula tillmälen i en taxikö. Man tog modell av en liknande rörelse i Frankrike där alldeles vanliga unga ville ta avsteg från rasism och främlingsfientlighet. I Sverige blev det en stort uppslagen sida i Dagens Nyheter och en dundersuccé. Alla ville bära knappen, man var tvungen att anställa folk och tillverkade knappar på löpande band. Kampanjen lever än i dag. Den mentaliteten måste vi väcka till liv. Alla som inte godkänner rasism måste våga stå upp och försvara den som blir trakasserad. Att säga stopp till rasister är lättare ju flera vi är.