Opinion
27.7.2014
Ukraina - det nya Jugoslavien?
Politiskt och känslomässigt är splittringen i Ukraina så djup, att inga parlamentariska val kan överbygga klyftorna.
Tog upplösningen av Ukraina fart då landets premiärminister Arsenij Jatsenjuk på torsdagen meddelade att han avgår?
Jatsenjuk, från Julia Timosjenkos Fäderlandsförbund, har med Svoboda som det andra starka partiet, lett interimsregeringen sedan slutet av februari på mandat från parlamentet. Enligt plan skulle nästa parlamentsval vara 2017. Nu blir det nyval.
Det bäddar för Svoboda, ett antiryskt högerxtremt nationalistiskt parti med starkast fäste i västra Ukraina, och den klaraste motpolen mot de proryska separatisterna i östra delen av landet.
Svoboda har kapacitet och att få ihop en försvarbar armé av anhängare med tillgång till moderna vapen.
Samtidigt verkar partierna i mittfåran, typ Fäderneslandsförbundet, inte längre klarar av att entusiasmera skarorna. Maktmissbruket, korruptionen och roffarmentaliteten som folkets hjältar gjorde sig skyldiga till efter orangea revolutionen 2004 – 2005, gör att deras förtroendekapital är förbrukat.
Nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet har fördömts av det internationella samfundet, men de proryska separatisterna har knappast förlorat sin nattsömn av den orsaken.
De är säkra i sin övertygelse om att Ukraina, åtminstone östra Ukraina, måste räddas och slussas in i den ryska björnens trygga famn. Om det sedan är separatistledarnas ideologiska övertygelse eller normalt makt- och penningbegär som råkat finna en arena må vara osagt. Klart är ändå att separatisterna dels stöds av många ukrainare med ryska som modersmål och av Ryssland. Därigenom har de såväl fysiskt och kvantitativt sett styrkor att förlita sig på och dessutom tillgång till de vapen de behöver och vill ha.
För Ukraina ser framtiden mörk ut. Ekonomiskt är redan tidigare bankrutt. Politiskt och känslomässigt är splittringen så djup, att inga parlamentariska val kan överbygga klyftorna.
Rysslands tidigare ambassadör i Ukraina, Stanislav Tjosek, föreslog i tiderna att Ukraina kan delas i tre stater (www.ruvr.ru, 25.3).
Och visst kan man tänka sig att Ungern insisterar på skapandet av ett ungerskt område i Zakarpatska oblast. Också Rumänien kan göra anspråk på en rad ukrainska gränsområden, eftersom det rumänska parlamentet till och med utropat Norra Bukovina och en rad regioner i Odessas län som rumänska.
Polska nationalister har åter krävt att Warszawa ska vidta konkreta åtgärder för att återerövra östliga områden som Lvivs län .
Europaparlamentariker Marek Siwiec har till och med i en intervju sagt att Polen måste stödja idén att dela upp Ukraina och göra allt för att det kunde ske så snart som möjligt.
Ett scenario, åtminstone i teorin, är att Ukraina delas i två, kanske tre separata stater. Det jugoslaviska scenariot i Ukraina är inte uteslutet. Ryssland tog redan Krim, och har siktet inställt på östra Ukraina. Men de ryska olje- och gasledningarna som löper genom västra Ukraina gör att Ryssland, för att bevaka sina intressen, mycket väl kan tänka sig att ta hela Ukraina.
Varken västländerna, eller något grannland, vill ta ansvar för västra Ukraina, som heller inte kan stå på egna ben, men gärna plocka russinen ur kakan. Men vad händer med de ukrainsktalande i östra Ukraina och de rysktalande i västra Ukraina? Vanligt folk vill ha fred, men ytterlighetslementena på båda sidor är oförsonliga.
Kanske president Sauli Niinistö får rätt då han ser en risk för att Ukrainakrisen kan resultera i att nya murar reser sig i Europa. Och inte enbart psykologiska murar.
Krig är ingen lösning, förr eller senare måste förhandlingar inledas. Eller väntar en tillbakagång till det kalla krigets dagar?