Opinion
31.7.2014
Mentalvårdens nedmontering
Diskussionens vågor om hjärtkirurgins eller cancervårdens framtid går höga, men mentalvårdens omstrukturering förbigås med tystnad.
Nedmonteringen av mentalvården i Finland verkar vara inne i ett skede då respekten för individen har fått ge efter för respekten för budgeten.
I en insändare (VBL 20.7) kunde vi läsa om en medmänniskas rop på hjälp då den offentliga sjukvården skriver ut en klient från en avdelning i en situation då klientens förmåga att ta hand om sig själv och sin vardag är kraftigt begränsad.
En utskrivning borde inte ske förrän en godtagbar balans har uppnåtts och den borde absolut ske i samråd med anhöriga eller annat nätverk, speciellt om den sjuke är ensamboende.
Då finns ju ingen nära anhörig som slår larm vid de första tecknen på försämrad psykisk hälsa. Eftersom vården inte verkar ha någon stödperson att erbjuda, en person som finns som länk mellan institutionen och samhället, och som fysiskt besöker den utskrivne och medverkar till att boendet är drägligt och att vardagens rutiner åtminstone till någon del fungerar, är förutsättningarna för en lyckad anpassning till det civila samhället begränsade.
Sverige har ett dylikt system med stödpersoner. Har vi ett i Finland är det i så fall en papperstiger. Enstaka läkarbesök räcker inte alla gånger för att reagera på behovet av en uppdatering av medicin eller annan vård. I tider av allt knappare resurser gör sjukhuspolitikerna och tjänstemännen sitt bästa för att få pengarna att räcka till. Men i något skede går det inte längre att enbart öka effektiviteten för att balansera ekonomin, utan man måste gå in för strukturella åtgärder.
Eftersom fastigheterna är dyra i drift och varje vårddygn gör stora hål i kommunernas penningpung, är strävan att förkorta den tid klienterna tillbringar på sjukhus och vårdinrättningar.
Eller så gör man väldigt radikala ingrepp som att montera ned en specialitet till ett minimum, som exempelvis psykvården. Öppenvården är ju alltid billigare än den slutna vården. Åtminstone på kort sikt. Där diskussionens vågor om hjärtkirurgins eller cancervårdens framtid går höga, där förbigås mentalvårdens omstrukturering med tystnad.
I motsats till hjärt- och cancerpatienterna och deras anhöriga verkar inte mentalvårdens patienter och deras anhöriga ha den kraft och ork som behövs för att försvara och bevaka sina intressen tillräckligt högljutt. De är helt enkelt för trötta.
Mentalvårdens problem verkar heller inte vara en profileringsfråga för politikerna, ingen fråga man vinner ett val på direkt.
Har du en fysisk skada efter att du ramlat ner från taket behöver du inte hålla på och motivera varför du vill ha benet gipsat, att det inte räcker med att du får kryckor.
Varför måste anhöriga grundligt motivera och försvara sin önskan om att den sjuka ska få den vård de av erfarenhet vet att han eller hon behöver frågar sig insändarskribenten.
Mentala hälsoproblem står för 20 till 30 procent av den samhällsekonomiska bördan, men tilldelas bara sju till åtta procent av hälso och sjukvårdsbudgeten och sju procent av forskningsmedlen inom medicin (HBL 14.5).
Varför är medeltilldelningen 70 procent lägre, i förhållande till den samhällsekonomiska bördan, jämfört med andra sjukdomar?
Är människor med psykisk ohälsa mindre värda än andra sjuka? Behöver inte också denna patientgrupp de nya behandlingar och det hopp forskningen kan ge?
Är det hit vårt samhälle kommit, när osthyveln hyvlat alla kanter av osten och endast hålen är kvar? Frågorna är många, svaren få.