En av de två stora förhandsfavoriterna höll – svenskan Charlotta Fougberg blev tvåa efter att ha förlorat spurtstriden mot tyskan Antje Möldner-Schmidt. Närmare tjugo sekunder efter medaljörerna promenerade Eriksson i mål som nia. Det var en stor besvikelse, som dränktes i tårar i Letzigrunds korridorer. Och känslan är svår att beskriva. – Det finns inte så mycket ord just nu. Mest känns det bara tomt, och det värsta har nog inte kommit ännu. Hon vet vad hon ska göra den här söndagskvällen i Zürich. – Jag ska gå någonstans och gråta. Det är svårt att hitta en förklaring till vad som egentligen hände säsongens statistiktvåa i Europa. – Kroppen kändes okej hela tiden, men det här loppet sprack då jag förlorade kontakten med tätklungan. Med 700 meter kvar var Eriksson borta ur medaljstriden. – Jag vet inte om det var huvudet eller kroppen som inte höll. Hur var känslan inför loppet? – Jag tyckte att det kändes ganska bra. Jag var så klart nervös, men jag tyckte att jag hanterade det väldigt bra. Jag brukar bli väldigt illamående och negativ, men det klarade jag av att hålla borta den här gången. – Jag har känt mig ganska energilös, men det kanske hör till nervositeten. Eriksson har pekats ut som en av de stora favoriterna. Och hon har själv också sagt att hon löper för medalj. – Jag löpte enbart för seger. Så ska det vara och det var inget problem. Blev pressen för stor? – Nej, det tycker jag inte. De största förväntningarna har jag haft själv. Eftersom jag har varit statistiktvåa och legat nära ettan så ska folk förvänta sig medalj. Eriksson tog kommandot över finalen i början – och gick upp i ledningen. – Planen var att öppna hårt och ta en bra position för att dra ut fältet. Efter det skulle jag låta någon annan ta över farthållningen. Men i något skede så slutade det att fungera för mig. Eriksson löpte i mål på 9.47,95. Möldner-Schmidts guldtid var 9.29,43 – knappt före Fougberg och spanjorskan Diana Martin, som blev trea. Johanna Lehtinen löpte in som elva i hennes sista internationella mästerskap.