En äldre kvinna upplever sig vara en lagervara, som flyttas från hylla till hylla i kommunens sjuk- och äldrevård (VBL 19.8). Hon behöver en plats i ett serviceboende, men det är fullt, plötsligt. Ännu i vintras var situationen under kontroll i Korsholm, nu räcker platserna inte till för de äldre som inte längre klarar av att bo hemma, trots hemhjälp. Eller om platserna räcker för dem, så är det fullt när någon behöver en tillfällig plats. Exemplet är från Korsholm, men det är likadant i många kommuner. Platser söks med ljus och lykta, också i andra kommuner än hemkommunen. Och de anhöriga reagerar, förståeligt nog. Varför ska en gammal Vasabo plötsligt behöva bo i Närpes? Om något år är problemet inte längre lokalt. Ansvaret för vården flyttar till Åbo, om och när de nya, stora vårdområdena blir verklighet 2017. Vid första anblicken är det svårt att se hur det ska lösa situationen för mormor i Korsholm. Betyder det att den så kallade flexibiliteten blir större? Det vill säga, kan hon placeras i S:t Karins eller Björneborg? Knappast ändå. Produktionen av servicen ska hållas kvar hos kommunerna. Eventuellt kan den nya konstruktionen ge möjlig­het till effektivare upphandling av vård. Större kommunala ­enheter kan köpa privat vård billigare och med större expertis än en enskild liten kommun. Korsholms biträdande överläkare Stefan Strang tycker att privat vård skulle vara det bästa sättet att lösa situationen just nu. Och privat vård behöver inte vara sämre än offentligt producerad. Tvärtom, blir det billigare räcker ju pengarna till fler platser. Det som krävs är en kunnig och rigorös övervakning från kommunernas sida. Det kostar också, och då får man överväga vad som är bäst och billigast för helheten. Den bakomliggande orsaken till fallet i Korsholm, och alla ­andra fall, är positiv: vi är friska längre. Det betyder samtidigt att de äldre blir ännu äldre, och fler. Det är ändå inte den utvecklingen som är det största problemet, om man nu vill se det som ett problem. Värre är att antalet arbetsföra enligt Statistikcentralens prognoser minskar fram till 2030. Sedan börjar de sakta öka igen. Men – och det är tyvärr det viktiga – försörjningsgraden fortsätter även efter det att försämras, det vill säga andelen finländare som arbetar minskar i förhållande till de som inte gör det. Det betyder att även om vi lyckas organisera vården mer effektivt, blir den summa som varje vårdbehövande får mindre. Den ­offentliga sektorn får lov att välja bort bitar och gnugga bort eventuella guldkanter. Samtidigt får man fortsätta med motåtgärder. Invandringen måste fortsätta öka, men framför allt är det den förhöjda verkliga pensionsåldern som är ett oundvikligt botemedel. Det behöver ­inte enbart betyda att människor tvingas arbeta längre, lika väl kan det innebära att man undanröjer hinder för människor som vill ­arbeta längre. Däremot är det ifrågasatt om arbetslivet är betjänt av en förlängd arbetstid per vecka eller dag, som Samlingspartiets riksdagsgrupps ordförande Arto Satonen föreslog i måndags. Förslaget är ägnat att öka produktiviteten. Hur produktiv är en arbetstagare den sista halvtimmen av en åtta timmars arbetsdag?