President Sauli Niinistös överraskade förra veckan finländarna ­genom att aktivt försöka bidra till att oron och det instabila läget i vår närmiljö skulle komma närmare en lösning. Niinistös besök i Ryssland och Ukraina och hans samtal med Rysslands president Vladimir Putin och Ukrainas president Petro Porosjenko var följaktligen förstasidesstoff i Finland, men väckte inte speciellt mycket uppmärksamhet utomlands. Precis som i samband med de stora idrottstävlingarna väntade den samlade pressen andäktigt och med spänd förväntan på presidenten, guldmedaljören, och vad han skulle säga. Skickligt sade Niinistö allt det folket ville höra. Han tonade ned sin egen roll genom att konstatera att det var fråga om mycket blygsamma första steg. Att dörren öppnats eller att den i alla fall är på glänt. Han såg sig inte själv som en fredsmedlare, men att ett eldupphör är det första målet eftersom krigandet gör att folk dör. Efter att först ha backat flyttade Niinistö, sin vana trogen, fram positionerna genom att konstatera att han blivit ombedd att fortsätta hålla kontakt med olika parter. Att han vill hjälpa till att uppnå fred om Finlands hjälp behövs. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Såväl regerings­partierna som oppositionen hyllade Niinistö för att han aktivt bevakat landets ­intressen i en situation då Ukrainakonflikten skapat säkerhets­politisk oro i landet. Men också för att sanktioner och mot­sanktioner slår hårt mot den sedan tidigare försvagade fin­ländska ekonomin, och att allt som går att göra för att undanröja att ­konflikten eskalerar därför bör göras. Den aktiva roll Niinistö har tagit under sin mandatperiod visar att det skett förändringar i Finlands utrikespolitik. Niinistö har ­beivrat en öppen säkerhets- och försvarspolitisk debatt. Han har också framhållit det nordiska samarbetet som ett sätt att på olika plan ge länderna bredare axlar. Nu aktiverade han sig österut. Niinistös möten i österled ändrar knappast Finlands ställning i den internationella politiken i någon större utsträckning. Låt ­vara att man i Natolandet Estland varit bestörta över att Niinistö träffat Putin mitt under en brinnande konflikt, och låtit påskina att ­Niinistö är en nyttig idiot som naivt låter sig utnyttjas. Oklart är vilken förankring Niinistös besök hade hos EU:s och USA:s ledare, eller om Niinistös agerande avslöjade hur ensamt Finland sist och slutligen är? Men Niinistö kan varken kallas obegåvad eller blåögd, han ­åkte inte till en träff med Putin för att bli förödmjukad. Det låter inte rimligt. Dessutom ska ju Putin och Porosjenko nu träffas. Det kan vara en tillfällighet, men ändå inte. Det som definitivt står klart är att den inrikespolitiska betydelsen av Niinistös agerande är betydligt större än man först anade. Om inte förr så nu har Niinistö fått acceptans som folkets president och landsfader som tar ansvar för alla, och som ställt sig över ­regeringens twittrande. Niinistös agerande kan också vara resultatet av en medveten strategi med mål att åter stärka presidentens formella ställning. Någon ny Kekkonen vill vi inte ha, tiderna har ändrats, men som folkvald president är Niinistös faktiska makt ändå större än den formella. Folket vill ha starka ledare, och egensinniga. För presidentämbetet, och inrikespolitiskt, har Niinistös profilering därför varit en framgång. Det utrikespolitiska utfallet klarnar i sinom tid.