En ilsket röd text borde ha blinkat ovanför Vladimir Putins och Petro Porosjenkos huvuden när de möttes i Minsk i går. Den skulle ha påmint de två statsöverhuvudena om att dödssiffran i östra Ukraina nu är uppe i cirka 2000 människor. Mötet tillmäts främst en symbolisk betydelse. Det kan innebära ett litet steg framåt. Eller så inte. Det är svårt att se vad som sker bakom det som synes ske. Speciellt när det som i det här fallet gäller en konflikt som omges av tjock, svartgrå propagandarök. Men under det som sker – bortom det fasansfulla våld som den här sommaren levererat så många exempel på – finns en annan strömning. Den uppmärksammas sällan i media. Den kan bagatelliseras eller förlöjligas. Men den existerar och manifesterar sig i en omfattande kartläggning av vad så kallat vanligt folk världen över tycker och tänker. Undersökningen heter World Values Survey och är den mest omfattande i sitt slag; den genomförs med regelbundna intervaller i ett hundratal länder. Till det som kartläggs hör människors rädslor – för brott av olika slag, terrorattacker, krig – och hur ofta de här rädslorna visar sig vara helt befogade, något faktiskt händer. World Values Survey visar att i det långa perspektivet har andelen våld långsamt men säkert minskat markant världen över. Jo, ni läste rätt. Minskat. Under de senaste tio, tjugo åren har vi visserligen tvingats åse en ökning av extrema våldshandlingar, av den typ som ger stora, svarta rubriker. Halshuggningen av den amerikanska journalisten James Foley är det senaste bjärta exemplet. Men generellt sker en tydlig, kontinuerlig minskning av våldet i världen. Det är en utveckling som är i samklang med de värderingar (vikten av demokrati och faktiska mänskliga rättigheter) som en stor del av människorna hyser. Källan bakom den här nyheten är en svensk forskare och för-?fattare med rötter i Umeå, Bi Puranen. Hon basar för World Values Surveys sekretariat, stationerat i Sverige. Men når inte den här positiva nyheten över nyhetströskeln? Knappast alls, hävdar hon. (Sveriges P1:s Sommar 8.8.) Till det som inledningsvis överraskade henne storligen hör att en väldigt hög andel av invånarna i de nordiska länderna säger sig vara villiga att försvara sitt land. Men en närmare analys av svaren tyder på att det nordborna menar med detta är att de vill försvara demokratin och allmänna mänskliga rättigheter, inte ett geografiskt landområde. Demokrater slåss inte, de förhandlar. Den ökade tolerans, som är en följd av en ökad förståelse för allas mänskliga rättigheter, tycks gå hand i hand med en minskad vilja att med vapen i hand försvarar en bit land. Det är en intressant tilläggsaspekt i den försvarspolitiska debatt Ukrainakrisen utlöst. Det är givet att det finns sådant som måste försvaras. Men hur göra det på ett sätt som inte smakar medeltid? Bi Puranen (med erfarenhet av samarbete med försvarsmakten i Sverige) talar för att fred måste kopplas till ekonomisk nytta. Kostnadsnyttan av att avhålla sig från att lösa konflikter militärt är enorm, för alla parter. Vi måste bli oerhört mycket bättre på att förstå de politiska, ekonomiska och idelogiska förhållanden som leder till väpnade konflikter, säger hon. Att öppna upp de frågorna borde enligt Puranen höra till en?modern försvarsmakts uppdrag. Finns det någon nordisk försvarsminister intresserad av den infallsvinkeln?