En mild och behaglig doft av vanilj sprider sig i den ljusa farstun med de gråmålade trapporna. En gammal trasmatta, pompoms i fönstret och vimplar i taket välkomnar besökaren hem till familjen Boussir-Lindroos. I 2,5 år har Nadia Boussir med familj bott i det som alltid varit hennes dröm – ett gammalt trähus ritat av AW Stenfors 1911. Med över 100 år på nacken har trähuslägenheten i Vöråstan i Vasa hunnit inhysa många familjer och sett många barn växa upp. – Det här är ett härligt ställe för barnen att växa upp på. Gården är skyddad från bilar och trafik. Som bäst kryllar det av barn här. Från farstun sprider sig det ljusa och lugna över hela lägenheten. Väggarna går i en behaglig lindblommegrön färg och det ljusa moderna köket står i en fin kontrast till det gamla huset. Men sen igen är hemmet ett resultat av gedigen och omfattande renovering. Då familjen köpte den 112 kvadratmeter stora lägenheten för snart fem år sedan började de med att riva ut precis allting. Kvar blev bara de massiva stockväggarna och den gamla Högforsspisen. Övervåningen fick sig en rejäl omgång där familjen gjorde om rumsfördelningen, höjde taket och förstorade badrummet. Resultatet blev en ljus övervåning med vita väggar, blankt trägolv och två sovrum, varav de två äldsta sönerna delar rum. Med facit i handen och lite större barn kunde barnrummet ha varit större eller rumsindelningen annorlunda. – Familjen har vuxit sedan vi köpte lägenheten och egentligen är den lite för liten för oss. Men det finns faktiskt ett trumfkort, en möjlighet att bygga neråt. Under köket och vardagsrummet finns en källare som kan göras om till bostadsyta, vilket skulle ge cirka 40 nya kvadratmetrar och ett rum åt den äldsta sonen. I besökarens ögon vilar det något marockanskt över familjens hem. Och det är kanske inte så långsökt med tanke på att Nadia har en del av sina rötter där. Nadia själv skulle beskriva sin stil som fräscht orientaliskt. Ännu några dagar till är hemmet klätt i ljus och pastellig sommarskrud. Men i takt med att höstmörkret sänker sig vill Nadia också att hemmet ska kännas mer ombonat. – Till hösten tar jag fram dova, varma, och gråbruna färger. Mattan byter jag också ut till en persisk matta. Och mitt i den orientaliska härligheten finns möbeln som många besökare förfasar sig över, den vita soffan. Av någon anledning verkar det finnas en oskriven regel om att vit soffa och barn inte går ihop. – Jag har aldrig förstått det där argumentet. Det är ju inte barnen som klottrar i soffan, de äter vid matbordet. Dessutom går överdragen att tvätta. Trots att familjen hunnit bo in sig i två år är hemmet långt ifrån klart, även om de varenda list är fastspikad. I vardagsrummet saknas gardiner, helt enkelt av den anledningen att Nadia vet precis vad hon vill ha. – Jag vill ha fodrade gardiner i råsilke. Men takhöjden här är 3,40 meter så det går åt rätt mycket tyg. Så jag väntar fortfarande på att min man ska åka på arbetsresa till Indien, säger hon med ett varmt skratt. – Egentligen är jag en sådan som vill ha allt på plats genast, men det går förstås inte. Det är i för sig bra, för sådant som fanns i min inspirationsmapp då vi flyttade hit har jag redan tröttnat på. Men det som Nadia inte tröttnat på och som äntligen hittat sin plats i familjens hem är några välvalda marockanska kakelplattor som placerats framför spisarna och bakom diskbänken. – Jag följer inte med trender utan omger mig med sådant som är estetiskt vackert och tilltalande.