Framtiden för Finlands ekonomiska tillväxt ser allt dystrare ut. Lämpligt inför regeringens budgetmangling som började på onsdagen serverade såväl Aktia som OP-Pohjola prognoser som visar att nationalekonomin fortsätter att krympa. Också i Europa blir tillväxten svag. Trots det släpar Finlands ­export efter resten av eurozonen och de försämrade utsikterna på exportmarknaden betyder att två procentenheter försvinner från tillväxten i år och nästa år. Hälften av smällen beror på att Rysslands ekonomiska tillväxt varit sämre än förväntat och naturligtvis sanktionerna. Konkret innebär detta att statens intäkter blir 0,5 till 1,0 miljarder mindre än estimerat. På något sätt verkar det som om regeringen ändå skulle ha anammat den österbottniske författaren Gösta Ågrens livsmotto: Oroa dig inte./Det ordnar sig aldrig (ur samlingen Ågren från 1968). I detta utsatta läge verkar nämligen de ledande regerings­partiernas agerande styras av närheten till riksdagsvalet nästa vår. I stället för att ta obekväma beslut om de stora reformerna inriktar man sig på att plocka hem lätta poäng. För att leva upp till löftena i SDP:s ordförandekamp vill nya finans­ministern Antti Rinne kompensera sänkningen av barn­bidragen med nya avdragsmöjligheter för låginkomsttagare. Men de fattigaste har ju inga avdrag att använda sig av, så den lösningen­ slår hårdast mot de som har det sämst. Och det var väl knappast meningen. Sedan gjorde ju Rinne ett politiskt skickligt schackdrag genom att fria till pensionärerna genom att höja garantipensionen och förbättra avdragsmöjligheterna. Ett förslag som inget politiskt ­parti kan motsätta sig månaderna före ett riksdagsval. De övriga partierna kommer knappast att låta Rinne spegla sig i glansen av dessa PR-vinster, utan kräver säkert kompensation i ­någon form. En kompensation som också den kommer att öka skuld­sättningen. En skuldsättning som ökat med mellan 8 och 12 miljarder euro per år de senaste sex åren och som innebär att stats­skulden kryper över 100 miljarders nivån. Låt vara att Finans­ministeriet och Finlands Bank ser positivare på framtiden än bankerna. För att få ekonomin i balans behövs strukturella reformer. Men de stora reformerna stampar på stället. Regeringen har formellt tagit beslut om vårdreformen, men det praktiska genomförandet är förenat med stora formella och praktiska motlut. Regeringen har inte, trots allt prat, vidtagit några subs­tantiella nedskärningar i de offentliga utgifterna och inte heller rationaliserat tjänsteproduktionen. I stället har den goda andan inom regeringen framhållits. Det verkar som om regeringen skulle försöka göra de små ­frågorna stora, och de stora frågorna små, och undvika ­obekväma beslut. Men det är väl som EU-kommissionens ordförande ­konstaterat: Alla vet vad som borde göras, men ingen vet hur man blir återvald efter att ha gjort det. Det är lätt att hålla med ekonomen Johnny Åkerholm då han i VBL (8.6) frågar sig: Har vi valt våra beslutsfattare för att fatta ­beslut som bäst gagnar det allmänna intresset eller eget återval? Därav Ågrens livsmotto. Men i Ågrens lakoniska summeringar finns också tröst, som en del av vandringens, och diktens, ­paradoxala logik: Gång/på gång skall du inse,/att du någon gång måste/ge upp. Så kommer du/att få kraft/att fortsätta.