Laura Räty har varit namnet på mångas läppar under den gångna­ veckan. Genom ett avslöjande, obetänksamt uttalande omintetgjorde hon i ett slag en del av det arbete hennes parti satt på att övertyga den breda massan om att Samlingspartiet är allas parti. Partiet för hög som låg. Räty handplockades till posten som social- och hälsovårds­minister av Alexander Stubb i juni. Förra veckoslutet lät hon i en intervju förstå att det inte är många finländska föräldrar som förtjänar under 2 100 euro i månaden. Väl? Det var en kommentar till debatten om ett barnavdrag som kompensation för nerskärningen­ av barnbidraget. Finansminister Antti Rinne (SDP) talade för att ett sådant avdrag speciellt borde gynna föräldrar under den ­inkomstgränsen. Räty blev snabbt varse att hon haft fel och bad om ursäkt. Men skadan var redan skedd. Ett fackförbund började via Facebook samla in löneuppgifter från medlemmarna för vidarebefordran till ministern. Och medierna började granska hur Räty agerat i andra sammanhang. Fram kom att hon under sin tid som läkare – hon jobbade både inom den offentliga och inom den privata sektorn – utnyttjat möjligheten att lyfta en del av lönen från den privata sektorn som dividend. Inte olagligt men enligt många oetiskt. Räty är ung (36) men inte helt oerfaren vad gäller social- och hälso­vård, där sådant som folks inkomstnivå har betydelse. Hon ansvarade ju före den plötsliga upphöjelsen till minister för ­social- och hälsovården i Helsingfors, i egenskap av biträdande stads­direktör. Men hon avslöjar samma sorts aningslöshet som partiordförande Stubb ibland ertappats med. Kan det verkligen finnas sådana som inte har en ordentlig lön på flera tusen i månaden och inte springer maraton? (Det är Rätys och Stubbs gemensamma ­intresse). Vad kan det bero på? De är väl inte många i alla fall? Om det är någonting som får medborgarna att bli upprörda och ger landets ledarskribenter ett givet tema är det politiker som avslöjar att de inte förmår se utanför sin gyllene bur. Vi vet alla att skillnaderna mellan folk och folk finns inbyggda i systemet och att de aldrig går att avlägsna helt, eftersom tillvaron inte är rättvis. Men vi vill inte bli påminda om det, inte förlora hoppet om att makthavarna inser det och gör vad de kan för att jämna ut orimliga­ skillnader. Iltalehti påminde i sin ledarkommentar om att Räty är ansvarig för social- och sjukvårdsreformen, den viktigaste av alla reformer. Jo, Rätys uttalande är, också efter att den första upprördheten lagt sig, både uppseendeväckande och sorglig. Enda trösten är att hon inte i första taget kommer att glömma affären. Hon har fått äta upp sina ord, precis som statsminister Holkeri (också Saml) i början av 1990-talet fick lära sig att man under en ekonomisk kris inte nonchalant kan uppmana folk att äta strömming. Men när en affär som den här briserar uppstår ett informationssug som också har mindre trevliga drag. Ett sug efter information som utan nyansering förstärker den bild klavertrampet skapat. Skvallertidningen Seiska skickade snabbt ut en fotograf till den Helsingforsadress där Räty bor för att knäppa en bild av ­huset. ”Titta sådan lyx!” Men huset är ett högst vanligt flervåningshus i Tölö. Fast lägenheten är stor och tjänarinnerum ingår, på­pekar Seiska insinuerande. Det enda som fattas är uppmaningen att klottra på dörren. Kritisk, saklig granskning av hur människor med makt hanterar makten är livsviktigt. Men avarterna av granskningen måste vi ta avstånd från.