De uppenbara samarbetsproblemen inom de österbottniska regionerna och kommunerna kombinerat med intressebevakningen landskapen emellan samt polariseringen nord-syd, har varierat över år. Men nu verkar vi åter vara i en period då söndra och härska-mentaliteten i kombination med ett individcentrerat fördelstänkande styr händelserna. Ser vi exempelvis på lärarutbildningen i Vasa kommer inte hotet från finskspråkigt håll, utan av ett ”politiskt tryck” från södra Finland. Med andra ord SFP och SFP:are i södra Finland som har behov att av positionera sig inför riksdagsvalet nästa vår. Det betyder inte att vi skulle ifrågasätta eller nonchalera behovet av kompetenta lärare i södra Finland. Det betyder inte heller att Pedagogiska fakulteten i Vasa skulle ha skött sin del klanderfritt. Men att permanent spjälka verksamheten på två olika orter skulle på sikt utarma verksamheten i Vasa. Det märkliga är den totala tystnad som SFP-riksdagsledamöterna i Österbotten uppvisar i denna fråga. Vad kan det bero på? Är de inte intresserade av lärarutbildningens framtid eller ser de inte frågan som strategiskt viktigt? Har någon försetts med munkavle? Det hela är mycket märkligt eftersom vi ändå har ett riksdagsval bakom knutarna. Är inte bildningsfrågorna i Österbotten viktiga valfrågor? Men inte heller de SFP:are som meddelat sitt intresse för att kandidera i vårens riksdagsval, något enstaka fall undantaget, har lyft fram bildningsfrågan. Det hela kulminerade förra veckan i att SFP:s kretsstyrelse, först efter att spelet var över, kom med ett uttalande i frågan... Proaktiv intressebevakning? Var inte kretsen representerad på partidagen? Samtidigt tackade partiordförande Carl Haglund i ett annat uttalande dem som tagit beslutet att decentralisera utbildningen. Också i en annan mycket viktig strategisk fråga, centralsjukhusets framtida status, har energin åtgått till interna armbrytningar i stället för att använda tiden till att uppdatera strategin för att möta de förändrade verksamhetsförutsättningarna. Dessutom beslutar sjukvårdsfullmäktige en sak medan ledningen gör en annan sak. Det betyder inte att ledningen skulle ha fel då den eftersträvar jämlikhet mellan de olika specialiteterna. Men i ett demokratiskt samhälle är det ändå husbonden, fullmäktige, som bestämmer, och fullmäktige vill fortsättningsvis att vissa specialområden ska får mer resurser än andra. Märk väl att alla dessa organ styrs av SFP eftersom partiet har ensam majoritet på alla nivåer. Det är inte lätt att vara beslutsfattare då knapphet ska fördelas ­eller verksamhetsdelar avknoppas. Inte ens då alla hör till samma parti. Det verkar alltid finnas orsak att slåss, trots att varken språk, ras eller något annat nu kan användas som undanflykt. Det finns de som säger att det största hotet mot finlandssvenskheten skulle komma från Sannfinländarna. Men ser man på vad som nu händer i Österbotten så får man ibland känslan att SFP nog verkar klara av att förminska finlandssvenskheten på egen hand. Tyvärr har SFP i Österbotten inte det ledarskap som borde finnas för att komma ur revirstriderna och föra utvecklingen framåt. Problemet är att också de övriga partierna har svårt att erbjuda ett attraktivt ledarskap som alternativ. Denna alternativlöshet bådar inte gott för ett Österbotten som med en klar strategi nu borde ta följande steg i utvecklingen.