Det blir troligtvis makskifte i Sverige efter dagens riksdagsval. Det betyder i så fall att det rödgröna blocket tar över efter högerblocket Alliansen och att Stefan Löfven blir den första socialdemokratiska statsministern med arbetarbakgrund sedan Per Albin Hansson 1946. Helt klart är det dock inte. Ännu för några veckor sedan såg allt klart ut, men Alliansen, bestående av Moderaterna (M), Centerpartiet (C), Folkpartiet (FP) och Kristdemokraterna (KD), har under slutspurten bit för bit tagit in försprånget till det rödgröna blocket bestående av Socialdemokraterna (S), Miljöpartiet (MP) och Vänsterpartiet (V), så att avståndet nu är nere i cirka fem procent. Inget av blocken kommer dock att få en majoritetsställning i riksdagen, eftersom de nationalistiska Sverigedemokraternas (SD) understöd parkerat på 10 procents nivån och fortsättningsvis kommer att ha en vågmästarroll. Samtidigt har bägge blocken gått ut med att de inte heller den kommande valperioden kommer att samarbeta med SD för att få majoritet, något som också hållit under denna valperiod. Den blockpolitik man driver i Sverige gör att sakfrågorna får en annan tyngd än i Finland samtidigt som de långa listorna partierna kör med gör att partiets ansikte utåt utgörs av partiets ordförande. Valets huvudfrågor utgörs av skolan, frågan om vinstgivande företag inom välfärden, arbetslösheten, invandringspolitiken, ekonomin och försvaret. Skiljelinjerna är inte speciellt stora. Svenskarna litar på att S är bättre på att fixa jobben och välfärden medan M kan ekonomi. Alliansen har sänkt krogmomsen och sänkt arbetsgivaravgifterna för unga, en avgift de vill sänka ytterligare. S vill sin tur slopa arbetsgivaravgiftsrabatten för de unga och rabatten på krogmomsen. Inom försvarspolitiken vill de flesta partierna satsa mer på försvaret, utom MP och V. Endast FP vill in i Nato. Däremot är alla beredda att satsa på skolan, och stort, med tioårig grundskola och höjd lön till lärarna. Med sin blockpolitik avviker det politiska spelet i Sverige från det som vi är vana med. Bland annat finns till och från ett utbrett taktikröstande, där väljarna från de stora partierna väljer att rösta på ett mindre parti inom det egna blocket. Förra valet lär 33 procent av KD:s röster kommit från taktikröstande moderater för att KD skulle komma över den fyraprocents gräns som krävs för att komma in i riksdagen. Dessutom är partierna inom blocket väldigt solidariska med sitt block. Nu spekuleras dock om exempelvis det rödgröna blocket skulle fria till FP och eller C för att få med dessa i en majoritetsregering. Men det förefallet inte speciellt sannolikt. Allt detta leder till att den politiska subkulturen i Sverige avviker från den finländska. För att minoritetsregeringarna ska hålla ihop krävs stöd av så kallade stödpartier som inte ingår i regeringen. Man kan säga att det utvecklat två typer av minoritetsparlamentarism: Vågmästarparlamentarism och kontraktsparlamentarism. Endera har exempelvis SD inte röstat emot Alliansen. Eller så har en S-regering fått stöd av MP och V, som inte ingått i regeringen. Det säger sig självt att en minoritetsregering, avtal och kohandel till trots, inte kan mäta sig i styrka och makt med en majoritetsregering. Partisamarbetet kräver dessutom mycket diskussion och förankring. Men det är i denna verklighet Sverige nu levat länge. Så kommer det att fortsätta också efter dagens val.