Under våren och försommaren vädrade de europeiska ekonomierna­ morgonluft. Löntagarnas forskningsinstitut (PT) konstaterade i sin ekonomiska prognos för 2014–2015 att vi äntligen har en vändning uppåt i Europa. I onsdags kom en uppdaterad version där PT sänker Finlands tillväxtprognos för i år till -0,3 procent från 0,9 procent i mars. Också Danske Bank har sänkt sin prognos om den finländska ekonomin och bedömer nu att ekonomin backar med 0,2 procent med påpekandet att ekonomin i år sjunker för tredje året i rad, vilket ­inte har skett sedan recessionen på 1990-talet. Banken anser också att den finländska ekonomin stampar på stället utan någon klar riktning, och att kriget i Ukraina och de för­sämrade utsikterna för den ryska ekonomin bidrar till att utsikterna­ blivit dystrare. Förutom de konjunkturbaserade problemen har Finland länge brottats med strukturella problem som krävt och kräver åtgärder oberoende av vad som händer i övriga världen. Men trots att varningsklockorna ringde då lågkonjunkturen slog till 2008, prissattes riskerna fel. I februari 2009 meddelade dåvarande statsministern Matti Vanhanen (C) att han under sin skidsemester i Ruka kommit till insikt om att den allmänna pensionsåldern bör höjas med två år till 65 år. Förslaget väckte ett ramaskri och begravdes i en arbetsgrupp. Skulle politikerna och arbetsmarknadens parter då ha kommit till skott, hade vi haft möjligheter till en flexiblare finanspolitik för att lösa våra nuvarande problem. Efter att år efter år ha finansierat vår vardag med lånade pengar­ står vi fortfarande här med vår tvättade hals med såväl konjunktur­relaterade som strukturella problem som väntar på sin lösning. Finlands statsskuld närmar sig nu cirka 60 procent av bnp. Och visst finns det länder som har det värre. Statsskulden i Stor­britannien är över 70 procent, i USA närmare 100 procent och i ­Japan över 200 procent av bnp. Christer K Lindholm, som forskar i nationalekonomi vid Åbo Akademi, konstaterar att Finland inte kan konkurrera i löne­kostnader, och att vi därför borde ha mer fokus på produkter av hög kvalitet. Produkter som folk är beredda att betala mer för (VBL 18.9). Det resonemanget gäller för hela Europa, inte enbart Finland, något som också EU-kommissionen, Europaparlamentet och Rådet är överens om. Ett utvecklingsprogram, Horisont 2020, är EU:s verktyg i detta projekt med målsättningen att skapa tillväxt, konkurrenskraft och fler arbetsmöjligheter i Europa genom satsningar på bland annat små och medelstora företag, forskning och utveckling samt innovationer. I riksdagens budgetdebatt under veckan som gick föreslog statsminister Alexander Stubb (Saml) bland annat effektivare beskattning, ökad valfrihet och minskad reglering för att återupp­liva Finlands ekonomi. Enligt Stubb behövs därtill ett större utbud av arbetskraft för en mer flexibel arbetsmarknad och konkurrenskraft i form av till exempel sansade lönelösningar. Och att vi inte enbart kan försvara uppnådda förmåner. I klartext innebär Stubbs budskap ökad privatisering och lönerea. En försvagad regering försöker överleva med en opposition som slår till genast läge ges. Under tiden väntar de strukturella i farstun medan skuldbördan ökar och hållbarhetsgapet förvärras ytterligare. Kunde nyval sätta fart på ekonomin?