Krister Ståhlberg, professor emeritus, har sagt det tidigare och i går sa han det igen.
Beslutet om vårdreformen, som ett antal partiledare sydde ihop i våras – över ett veckoslut – är ett av de olyckligaste beslut som någonsin fattats i detta land. Kunskapsbasen för det är vacklande och någon besparing värd namnet kommer det inte att resultera i. Tvärtom. Upplägget med fem vårdområden innebär tilläggsförvaltning och det kostar.
Behovet av att spara på själva vården (smärtsamt stort redan nu) blir till följd av reformen bara större.
Torpedera reformen så att lagen inte stiftas före riksdagsvalet nästa år, säger Ståhlberg. Gå sedan tillbaka till ruta ett, det vill säga till en kommun- och vårdreform.
För: I den nordiska modellen är det de självstyrande kommunerna som är fundamentet. Det fundamentet går politikerna bakom vårdreformen nu lös på, utan några som helst betänkligheter, i och med att kommunerna görs till statister gällande vården. Precis all vård och omsorg. Precis allas vård.
Krister Stålberg var en av inledarna under en diskussion som arrangerades i Vasa i går. Temat var vårdreformens inverkan på den framtida närservicen på landsbygden. Medverkade gjorde också, bland andra, två av regionens SFP-riksdagsmän, Ulla-Maj Wideroos och Mats Nylund.
Den senare axlade realistens roll i förhållande till revoltören Ståhlberg. Naturligtvis är det här olyckligt, stora strukturer är alltid olyckliga för landsbygden och för minoriteter som finlandssvenskarna, sa han. Men är det någon som på fullaste allvar tror att en reform åtta partiledare ställt sig bakom skulle dras tillbaka? Om så sker är det en följd av ett juridiskt utslag (reformen är grundlagsstridig), inte en följd av ett politiskt beslut.
Men ifall det finns skäl att betvivla att reformen ger önskade besparingar – enligt Ulla-Maj Wideroos tvivlar också Finansministeriet på att vårdområdena kommer att klara av det sparbeting de åläggs – borde inte då också våra folkvalda företrädare kunna retirera? Vi har redan onödigt många exempel på reformer som lanserats som sparprojekt men inte visat sig vara värda beteckningen.
Vasas tidigare biträdande stadsdirektör Bengt Strandin, som satt bland åhörarna, konstaterade sarkastiskt att det är enkelt att spara. Man skär bara bort pengar … men det är bättre att göra det på tryggt avstånd. Och ju längre avståndet är, desto mer oändamålsenliga blir åtgärderna. Alla dras över en kam och inga lokala hänsyn tas. Vårdreformen i nuvarande tappning skulle effektivt garantera detta trygga avstånd och misstagen som följer av det.
Frågan är inte den som formulerades i gårdagens Pohjalainen, om Vasa sjukvårdsdistrikt ska höra till Åbo eller till Tammerfors vårdområde. Frågan är mer fundamental, nämligen: Är det verkligen en sådan här vårdreform vi ska ha? Det finns säkert ett gott uppsåt och en berättigad ekonomisk oro bland en hel del av dem som filat på reformen. Men slutresultatet har en bitter bismak av en hämndräd mot kommunfältet som inte omedelbart och villkorslöst svalde kommunreformen.
Det brister i förmågan att förklara och förankra reformer i detta land. Å andra sidan är det svårt att förklara någonting över huvud taget om den breda allmänheten är tämligen ointresserad.
Den gode ex-ÅA-professorn frågade sig varför ingen ryter till. Svaret är att de flesta av oss inte inser vad det handlar om innan en nermonterad vård svider i vårt eget skinn.