20 personer av 55 miljoner är inte många. Ett litet fragment av en droppe i havet. 55 miljoner är det uppskattade antalet flyktingar i världen för närvarande. Det är rekordhögt, på grund av läget i Syrien. 20 är det antal kvotflyktingar Korsholm kommer att ta emot i höst, på basis av måndagskvällens fullmäktigebeslut. Korsholm tog senast emot flyktingar på 1990-talet, åren 1992, 1994, 1996 och 1999. Sedan hände ingenting och ingenting och ­ingenting. Varför har det tagit så lång tid för Korsholm att komma så här långt? Det har – bland annat – gett de Vasabor som gärna vill stämpla Korsholm som en smitarkommun, som bara vill skumma grädden, vatten på sin kvarn. Michael Luther (SFP) lämnade in en motion om att flykting­mottagningen skulle återupptas för fem år sedan. Kommun­styrelsen svarade då att planeringen skulle sättas i gång med ­sikte på resultat första halvåret 2013. Men en upphetsad fullmäktige­debatt, utlöst av oro för att flyktingarnas behov av bostäder skulle slå mot andra kommuninvånares boende, kom emellan. Ytterst få av dem som kom till Korsholm på 1990-talet blev kvar i kommunen – eller ens regionen – och integreringsprocessen var inte utan problem. Det kan efterlämna en sur eftersmak att enbart bli en mellanstation, alla ansträngningar till trots. Men det är ju en erfarenhet som andra landskommuner också haft, utan att för den skull avskräckas. Många andra kommuninvånare väljer också att flytta, fast kommunen gjort sitt yttersta. En annan förklaring är att Korsholm på 2000-talet monterade ner hela den organisation som möjliggjorde flyktingmottagningen.­ Att strukturer som inte används monteras ner är i och för sig ­naturligt. Men det gör en omstart långsam och mödosam. Det blir också, oavsett om det är avsikten eller inte, en signal. Regeringen har som bekant gått in för att i år, tillfälligt, höja Finlands flyktingkvot från 750 till dryga 1 000, mot bakgrund av siffran 55 miljoner. Kommunerna erbjuds en extra morotspeng för att utplaceringen ska underlättas och kommuninvånarnas valda företrädare sitter sedan och väger olika behov mot varandra. Men det är enbart i länder som vårt, välbärgade västerländska demokratier, som man kan sitta i långa diskussioner och fundera­ på om man ska hjälpa eller inte och vilka förutsättningarna (bostäder, dagis, skolor, arbetsplatser) för det i så fall är. På många ­andra håll väller människor bara in, hjälporganisationer sätter upp tältläger, inofficiella samhällen växer fram. Lokalbefolkningen­ kan ­inte rösta nej. Nöden styr, inte den kommunala processen. Vi nås av den nöden enbart i form av en liten rännil asylsökande, så ­kallade spontanflyktingar. Sveriges radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén ­gjorde nyligen en intervju med en 23-årig palestinier, bosatt på ­Gazaremsan. Han har bestämt sig för att ansluta sig till världens flyktingström. Han har utbildning och jobb men med jämna mellanrum blir det krig och allt, inklusive arbetslivet, slås i bitar. ”Till och med min mor säger nu att jag ska ge mig av.” Han siktar på att med hjälp av en summa pengar i lämpliga händer kunna ta sig till Egypten. Och sedan vidare norrut, över vattnet, mot ytterligare en summa. Jag är bra på att simma, säger han, det goda är att jag är bra på simma ...