– Jag vill tacka alla fina människor som tog hand om oss och skulle gärna träffa dem igen. I dag är Kent Härstedt riksdagsledamot för Socialdemokraterna i Sverige. Då, under olycksnatten för 20 år sedan, var han en ung man på konferens som avslutades ombord på Estonia på väg från Tallinn till Stockholm. Det blåste hårt. Han kände sig sjösjuk och gick och la sig i hytten men vaknade efter en stund av hårda metalliska ljud i skrovet. Han beslöt att lämna hytten för säkerhets skull och gick upp till karaokebaren där stämningen till en början var god även om fartyget krängde och gungade. Men plötsligt kom en våg som fick fartyget att luta. Strax därpå kom en ny våg som gav fartyget en kraftig slagsida. – Folk kastades ner från stolarna som var fastskruvade i golvet. Många skadade sig och skräcken växte. En del bara satt och stirrade rakt framför sig och andra kämpade för att ta sig ut. Många skrek och grät. Bildade kedja Slagsidan förvärrades och det blev allt svårare att nå utgången eftersom golvet sluttade kraftigt. Folk bildade kedjor och drog upp varandra för att komma ut på däck. Alla kämpade för att få tag på en flytväst, men många hoppade rakt ut i havet. Kent Härstedt hörde till dem som klarade av att tänka klart och handla rationellt. – Det var nog kanske det som gjorde att jag klarade mig. Men jag visste också att det gällde att hitta någon att samarbeta med. Han såg en tjej som såg lugn och samlad ut och beslöt att fråga henne. Så träffades Kent och Sara Hedrenius som också överlevde och fördes till sjukhuset i Mariehamn. – Vi bestämde att hoppa ner i havet tillsammans och att äta middag i Stockholm när allt var över. Drogs ner av en lina Men i det mörka stormiga havet var Kent nära att mista livet första gången. Han drogs ner av en lina, såg ett blått ljus och svimmade. Strax efter var han uppe vid ytan igen och vaknade till. Linan hade släppt, han såg Sara bredvid sig i vattnet och tillsammans kämpade de sig fram genom vågorna till en räddningsflotte som hamnat upp och ner. – Det var svårt att ta sig upp i flotten men vi lyckades till slut. Ett 20-tal passagerare räddade sig upp på flotten. Iskalla vågor sköljde hela tiden in och många orkade inte hålla sig kvar utan spolades bort under natten. – På morgonen var vi bara sex-sju levande kvar. Många omkring oss låg döda i flotten. De hade frusit ihjäl. Livet på sparlåga När räddningshelikoptrarna kom i gryningen – fem och en halv timme efter förlisningen – gick livet på sparlåga. – Vi satt med vatten upp till midjan. Hälften av oss var döda och hälften var i livet, men det fanns inte mycket liv kvar i oss. Kroppstemperaturen hade sjunkit till 26–27 grader. Härstedt beskriver förlisningen och kampen för att överleva timmarna ombord på flotten i de iskalla vågorna som en lång tortyrnatt. – Våra kroppar var ordentligt förstörda, musklerna hade smulats sönder och när vi kom till sjukhuset renades vårt blod så att det inte skulle slamma igen av muskelbitar. Djupt tacksam Natten med Estonia har blivit en del av Kent Härstedts liv och han har lärt sig mycket av den. – Den första lärdomen är att man ska ta vara på sitt liv och ha roligt. Ena ögonblicket kan livet vara härligt och ombonat men det kan förändras till ett helvete på bara några minuter. Det andra som han ofta tänker på är att inte låta rädslan styra över livet. – Om jag låtit rädslan ta över den där natten så hade jag inte klarat mig. Den tredje lärdomen är ödmjukhet, och den fjärde tacksamhet. – Insikten om att det finns så många fina människor runtomkring som står beredda att hjälpa när man hamnar i svåra situationer är en enorm styrka som jag har med mig genom katastrofen.