Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Då jag arbetade som svensklärare fick jag alltid av nya elever frågan "Får vi nu ett svenskt namn?" Nej, svarade jag, med motiveringen att heter man Pirkko i Finland så heter man det också i andra länder. Övriga ord behöver kunnas på målspråket, men egennamn översätts inte. Redan som elev undrade jag varför man i Finland lär ut försvenskade eller förfinskade versioner av bland andra svenska, engelska och ryska regenter. Som språklärare i en skolvärld där integrering av olika ämnen var önskvärd var det än svårare att förstå denna praxis. Jag har aldrig tyckt att elever i Finland har några större svårigheter att lära sig namnen George, James och Charles. För att inte tala om Carl Gustaf. Varför inte lära ut de ursprungliga namnen och hur de uttalas då regenterna tas upp i historieundervisningen? Men nej, vi ska lära oss att Ludvig XIV, inte Louis, var regenten som kallades för Solkungen och att det funnits kungar som hette Karl, inte Charles. I finska skolor lär man sig att kungen i Sverige heter Kaarle Kustaa och att Yrjö blev kung då hans bror ville gifta sig med sin Wallis och var tvungen att abdikera. Vad skulle de brittiska historikerna säga om de visste att flera av deras kungar på finska fått heta King Puke (finskans yrjö är ett vardagligt ord för spyor)? Hur skulle vi i Finland reagera om våra statsöverhuvud fick engelska motsvarigheter? Finlands första president var Charles John Steelrock, den tredje Peter Edwin Swinehead, efterföljd av George Rock. Den första kvinnliga presidenten i Finland hette Tara The Little Halo. Diskussionen om namn ska förfinskas eller inte i läromedel fick fart av E. A. Ingmans artikel Om främmande namns skrifning på Finska (1845). Bland annat hävdade Ingman att det försämrar motivationen hos eleverna om de måste lära sig främmande namn. Denna uppfattning präglade läromedel ännu på 1900-talet. Men Ingmans principer har inte tillämpats på ett konsekvent sätt eftersom eleverna ansetts kunna lära sig uttala namnet Pjotr då det gäller Tjajkovskij men inte då det är frågan om regenten Pjotr, Peter den Store. Och hur blev det plötsligt mycket lättare att uttala namnet Charles de Gaulle, som återgavs i ursprunglig form, än namnet kung Charles? Att försvenska utländska namn anses inte längre behövas. I dag skulle vi förstå att Pjotr den storemotsvarar Peter den store, säger Susanna Karlsson, språkvårdare vid Språkrådet (http://spraktidningen.se/blogg/fran-gustaf-till-gustav-0). De finska språkvårdarna har likadana tankegångar och rekommenderar att man begränsar uppkomsten av nya förfinskningar (Kielikello 1/2004). Men det innebär nödvändigtvis inte att de redan etablerade Kaarle och Yrjö försvinner. Vilken tur att prinsessan Victoria råkade bli kär i en Daniel. Tänk om det hade blivit en prins Kurt eller Sven-Åke. Den tar vi, sa säkert den blivande svärfadern. Då blir det i alla fall inga problem med namnet.