Varje gång du tvättar ett fleeceplagg lossnar mikroskopiskt små plastflagor. För fleece är plast, 100 procent polyester. Polyester är en typ av polymerer, grundingrediensen i plast och gummi. Polymererna i sin tur består av mindre monomerer, sammanlänkade till en lång kedja. Varifrån de kommer? Huvuddelen framställs av råolja. För att monomererna ska gå med på att omvandlas till de tusen och åter tusen plastföremål som omges oss krävs additiv, tillsatsämnen i form av kemikalier. Nu börjar det brännas. Exempel på dessa additiv är nämligen mjukgörare, flamskyddsmedel, värme- och UV-stabilisatorer, biocider, pigment … De flesta har någon gång hört att till exempel flamskyddsmedel inte precis är hälsobringande. Det finns tusentals olika additiv som kan kombineras med ett otal monomerer för att åstadkomma ett otal polymerer. Polymererna är förhållandevis stabila och så stora att de i regel inte kan passera så kallade biologiska membraner. Biologiska membraner är de ”väggar” som avgränsar alla levande celler (och också vissa strukturer inuti cellerna) i växter och djur. Rester av de små monomererna kan däremot passera de här väggarna. De kan dra med sig additiven, kemikalierna, eller nerbrytningsprodukter av dessa kemikalier in i kroppens celler. Härmed är vi framme vid problemets kärna. Vad åstadkommer dessa minimala plastfragment – det ett litet barn kan få i sig genom att suga på en plastleksak eller du själv eventuellt andas in när du skakar ett fleeceplagg – inne i våra kroppar? Kemikalievärlden är en djungel. Hos EU:s kemikaliemyndighet, ECHA, finns omkring 145 000 kemiska ämnen registrerade. Tio-?tusentals av dessa används på marknaden. Den globala plastproduktionen är en elefant som hittills bara växt och växt. När plasten var ny på 1950-talet producerades cirka en miljon ton i året. 2012 var siffran 288 miljoner ton. Effekterna av plastexplosionen är i vissa fall groteska; det finns stränder på Hawaii som till en tredjedel, i vikt räknat, består av plast. (Källa: ”Allt du (inte) vill veta om plast”, färsk rapport från Naturskyddsföreningen i Sverige). Det kan som känt ta hundratals år innan plast som hamnat i naturen försvinner. Men den yttre nerskräpningen är lättare att bekämpa genom att den syns. Det som sker inuti levande organismer är svårare att komma åt. Vilken ingrediens i kemikalie-cocktailen är det som kan orsaka vad, allt från lindrig allergi till livshotande cancer? Vad kan kombinationen av en rad olika ämnen leda till? Inom EU har man hittills i huvudsak bedömt de kemiska ämnena var för sig, ett tillvägagångssätt som såväl forskare som myndigheter börjat se som alltmer orimligt. Ingen utsätts ju för bara en enda kemikalie. Att fastställa gränsvärden för när en substans är ofarlig är också knepigt; hormonstörande och cancerframkallande ämnen kan ha effekt vid mycket låga koncentrationer – och alla de plastprodukter som importeras från länder utanför EU kommer unionens regelverk ju inte åt. Plaster måste få finnas. De är ovärderliga inte minst inom sjukvården, de har möjliggjort datoriseringen. Men en fortsatt plastexplosion är ohållbar, oförsvarbar. Cirka 50 procent av plasten används för engångsartiklar. Ingen kan påstå att alla sådana är nödvändiga för vår överlevnad. Och en nyfödd kunde slippa börja sitt liv med sin nakna hud mot ett skötbordsöverdrag av PVC-plast.