I Närpes pratas det finska bakom var och varannan butikshylla. Närpes är inte alls så fjärran från Närpiö som vi kunde tro om en stad där endast 5,7 procent av invånarna har finska som modersmål. I den praktiska vardagen har finskan varit närvarande länge. ­Tomaterna och gurkorna säljs på två språk i hela landet. Och de ­lokala affärsmännen vet att euro och cent är lika mycket värda på alla språk. Det handlar också om euro och cent då Närpes ansöker om att bli en tvåspråkig stad. Även om tvåspråkigheten kostar en del så är beslutet en ren vinst i pengar mätt då statsandelarna delas ut. Det skulle vara otroligt dumt att låta chansen gå förbi och v­änta till 2023. Det kan visserligen också bli fallet i alla fall om Justitie­ministeriets lagförslag inte godkänns. Men risken att lagen inte skulle klara omröstningen i riksdagen är minimal. Det finns inga praktiska argument som talar mot att Närpes ska bli tvåspråkigt. Ekonomisk är det, som sagt, ren vinst. Närpes­borna kommer inte att förlora sin svenskspråkiga identitet även om stadens officiella skyltar och protokoll har text på två språk. De allra flesta Närpesborna kommer inte att märka någon skillnad då deras stad sällar sig till den skara som till exempel Malax tillhör. Och den finskspråkiga minoriteten kan kanske känna sig ­lite mera som stolta Närpesbor – en känsla som inte ska marginaliseras. Vi kan kanske säga att: Behandla andra som du själv vill bli ­behandlad. Språkfrågor i Finland styrs alldeles för ofta av känslor. Den smaklösa ”dödsannonsen” som cirkulerade i sociala medier och p­lockades upp av massmedier är ett utslag av detta. Men den ”satire­n” kan kanske närmast avfärdas med att det klickat i eftertanken hos skaparen innan sista klicket på tangentbordet. Principiellt kan ”Lex Närpiö”, om den benämningen tillåts, diskuteras. För det första kring beslutet att från och med nästa år int­e längre betala extra statsandelar till enspråkigt svenska kommuner. Endast tvåspråkiga kommuner ska i fortsättningen få språk­tillägg för svenskspråkiga sex–femtonåringar. Beslutet kan tolkas som utpressning gentemot Närpes, Korsnäs och Larsmo, som är de enda kvarvarande enspråkigt svenska o­rterna på fastlandet. Den förändringen kunde gott ha fått mer u­trymme i den offentliga debatten innan den godkändes. För det andra bör det diskuteras hur faktumet att Finland – utanför Åland – tar ännu ett steg närmare att förlora sina helt enspråkigt svenska orter ska tolkas. Det är inte bra om det uppfattas som att svenskan retirerar i Finland. Inte för att tvåspråkiga orter innebär att svenskan backar i praktiken, men de fientligt inställda element som finns till svenska i Finland kan utnyttja det i sin retorik. Det är lätt att göra sig lustig över dialekten i Närpes. Men ­Närpes behöver inte känna sig som något skämt eftersom det är en ort som klarar sig bra i utflyttningstiderna. I Närpes har det länge ­varit inflyttningstider med flyktingmottagande och arbetskraft­invandring – med resultatet att det i Närpes pratas många språk. Förhoppningsvis blir det inget besvär mot fullmäktiges beslut. Och förhoppningsvis träder lagen om tvåspråkiga orter i kraft så att Närpes kan få sin status som tvåspråkig stad. Efter det kan livet fortsätta sin gilla gång på den sydösterbottniska slätten. Fast med lite mera ekonomisk styrka i stadens kassakista än vad som annars skulle ha varit fallet.