Finland får ny idrottslag vid årsskiftet. En lag som ska ersätta den gamla från 1998. Regeringens proposition innehåller inga revolutionerande förändringar. Terminologin har blivit modernare och innehålls­mässigt är den största förändringen något mer betoning på hälsa än i den gamla lagen. Det kommer bland annat fram i paragrafen som definierar kommunernas ansvar. Paragrafen motsvarar i huvudsak den tidigare,­ men har blivit mer precis. Kommunens huvuduppgift är fort­farande att skapa allmänna förutsättningar för idrott och motion. Att kommunerna har som uppgift att bland annat se till att det finns anläggningar för idrott är vettigt. Däremot är det svårt att förstå nyttan med att landskapsförbundens regionala idrottsråd ska bli idrottsråd lydande under regionförvaltningsverken. Nu finns det också utrymme för tolkning om vem som ska ­utse medlemmarna till idrottsråden. Det är inte bra, och än mindre bra är det om de små kommunerna förlorar inflytande – vilket det finns en risk för. De regionala idrottsråden har en viktig uppgift då olika idrottsprojekt ska prioriteras ekonomiskt och landskapsförbunden ­torde vara närmare dem som ska genomföra projekten – nämligen ­kommunerna. Förmodligen är flera formuleringar i lagtexten en produkt av kompromisser kring den verkligt känsliga frågan: Vilken typ av idrottsverksamhet som ska få statsstöd. En av ambitionerna då arbetsgruppen, under ledning av ­Harri Syväsalmi, fick sitt uppdrag av dåvarande idrottsministern ­Paavo Arhinmäki (VF) var att definiera vilken typ av verksamhet som ska få statstöd. Nu formuleras det så att föreningar ”som främjar ­motion och eller annan idrott” ska kunna få statsbidrag. Den ­definitionen är väldigt vid. Egentligen finns det ingen praktiskt skillnad jämfört med den nu gällande lagstiftningen. Det betyder också att spänningen – ­ibland dragkampen – mellan tävlingsidrott och motions- eller friskvårdsidrott kommer att fortsätta. Åtminstone finns det inget i lag­förslaget som skulle göra konfliktmöjligheterna mindre. Eftersom det uppenbarligen har varit svårt att enas kring ­bestämmelserna för fördelningen av statstöd så går passningen i den frågan till statsrådet som ska utfärda en förordning om grunderna för utbetalning av statstöd till idrotten. Den finländska idrottsrörelsen har genomgått stora för­ändringar i organisationsstrukturerna de senaste åren. I för­slaget till ny idrottslag återspeglas också ambitionerna att skapa ­stora och starka övergripande organisationer – även om målen med ­stora strukturella förändringar inte är direkt uttalade. Men målsättningen är att i högre grad än tidigare styra pengar till större ­organisationer. I Svenskfinland är Finlands Svenska Idrott (FSI) den organisation­ som får statsbidragen och sedan fördelar pengarna till de sex ­underlydande grenförbunden och diverse projekt ute i föreningarna.­ FSI har gjort det här med undantagstillstånd från Undervisningsministeriet och det kan bli en diskussion om FSI kan fortsätta på samma sätt som tidigare. FSI slukas knappast av mastodontorganisationen Valo, men ­räkna med att det kan komma krav på en mer slimmad förvaltning inom den finlandssvenska idrotten. Och då hänger FSI:s gren­förbund löst.