Valdeltagandet i söndagens parlamentsval i Ukraina föranleder inga jubelrop. Det stannade på drygt 52 procent och i landets östra delar och på Krim var det inte möjligt att rösta. Ekonomin föranleder heller inga jubelrop, tvärtom idel veklagan. Det ekonomiska läget förvärras av korruptionen som snedvrider också det politiska livet. Det militära läget är som bekant instabilt. Men trots allt detta blev söndagens parlamentsval en ljuspunkt. Ifall det värsta scenariot förverkligas skulle det inte ha genomförts över huvud taget. Antingen för att de nya post-Maidan-makthavarna gått in för att skjuta fram det på obestämd tid för att i stället fördela makten i slutna kabinett eller för att hot om våld skulle ha omöjliggjort valet Så gick det inte; som helhet betraktat blev valet en städad affär. Den tolkningen bekräftas av OSSE:s valobservatörer, varav åländska riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér är en. Valresultatet är en seger för den majoritet av ukrainarna som vill ha en dialog framom att låta vapnen tala i öster. För dem som hoppas på sann demokrati och aningen blåögt ser EU som en ljusbåk i det avseendet. För dem som inte attraheras av extremnationalistiska machomän. Visserligen gjorde president Petro Porosjeknos block inte ett så bra val som väntat. Han är den som tydligast förespråkar dialog medan premiärminister Arsenij Jatsenjuk inte gärna förhandlar med Ryssland innan Ukraina kontrollerar hela sitt territorium. Båda partierna fick ett understöd på över 20 procent, med ett par procentenheters övervikt för Porosjenko. Vilket av partierna får premiärministerposten? Det kan tänkas få en tämligen avgörande betydelse för händelseutvecklingen. Valresultatet i västra Ukraina är intressant. Den största västliga staden Lviv har de senaste åren dominerats av partiet Svoboda ( "normalt" nationalistiskt, extremnationalistiskt eller fascistiskt , beroende på vem som har ordet), vars snabba frammarsch förvånat/chockat en och annan. Men Svoboda fick uppenbarligen en stor del av sina röster för att folk inte såg något annat alternativ. I söndagens parlamentsval fanns ett alternativ; Samopomistj (ungefär Självhjälp). Det nygrundade paritet leds av Lvivs borgmästare Andrej Sadovi som hela tiden bjudit Svoboda motstånd. Svobodas partiordförande Oleg Tjahnibok finns nämligen också i Lviv. Men hans parti fick den här gången bara dryga sex procent. Den kandidat som toppar Samopomistjs lista är dock inte borgmästaren utan en av de unga intellektuella aktivister som var med på Maidan: Hanna Hopko. Hon är valets stora överraskare. Självhjälp är det enda av de större partierna som har enbart nya människor utan koppling till den gamla maktstrukturen på sin lista. Det är en osäkerhetsfaktor men innebär också hopp om något nytt. Det hoppet gjorde i söndags Samopomistj till Ukrainas tredje största parti. Nazistinfluerade Högra sektorn, som den ryska propagandan fokuserat på, kom inte in parlamentet. Partiet klarade inte femprocentsspärren. Det gjorde däremot det block som samlar den avsatte presidenten Viktor Janukovitjs anhängare. Det bör man antagligen vara tacksam för, av demokratiska orsaker. Hälften av platserna i parlamentet i Kiev fördelas utgående från listor partierna sammanställt, andra hälften tillsätts genom personval. Hur det gått i personvalen är ännu inte klart, men bedömare räknar inte med några stora förändingar. Kanske man vågar hoppas på lite mer ljus i öster, trots allt.