EU har listat 1200 ämnen som av hälsoskäl inte får användas i kosmetika. USA har hittat tolv. Kosmetika är inte det viktigaste i världen. Men exemplet är en konkret illustration av det jämkande som måste till innan det planerade frihandelsavtalet mellan EU och USA kan ros i land. Amerikanska kosmetikaföretag får ju inte försättas i en sämre ställning på den europeiska marknaden. Handelsavtalet, förkortat TTIP, har förberetts i slutna rum sedan 2011. Den stora allmänheten fick veta att det var på gång först i och med Barack Obamas "State of the Union"-tal i februari i fjol. Den TTIP-debatt som hittills förts hos oss har främst handlat om ISDA. Det är tvistlösningsmekanism som gör det möjligt för storföretag att i informella domstolar stämma länder som går mot deras intressen. Men handelsavtalet är mycket mer än så. Det kan komma att förändra grundläggande lagstiftning både i Europa och USA, lagstiftning som direkt påverkar vanliga människors vardag. Lagstiftning om livsmedelssäkerhet, kemikalier, bekämpningsmedel – och faktiskt också om vård och skola. För förhandlingar om handelsavtal handlar inte längre i särskilt hög grad om att avlägsna tullar och tariffer; dylika börjar höra till historien. Det handlar om att harmonisera regelverk, avlägsna "onödiga regler". Den springande punkten är vem som definierar vad som är onödigt. Som det ser ut nu kommer våra folkvalda EU-parlamentariker inte att informeras om vilka krav USA ställer på unionens medlemsländer. USA:s kongressledamöter kommer inte att få reda på vilka krav EU:s krav är. (På andra sidan Atlanten gäller den största oron möjligheten att bibehålla den Buy American/Köp amerikanskt-regel som många där ser som omistlig.) Den utlovade transparensen lyser med sin frånvaro. Det här påtalar John Hilary, vd för den brittiska fattigdomsbekämpningsorganisationen War on Want i en preliminär version av en kommande rapport. Hilary har de senaste tjugo åren fördjupat sig i frågor om global handel och investeringspolitik. Han är inte oomstridd men väl värd att lyssna till – innan TTIP är ett faktum. Optimisterna hävdar att avtalet kommer att leda till en 0,5 procentig ökning av produktionen inom EU fram till 2027. Skapa jobb. Men Hilary viftar med följderna av Nafta-avtalet mellan USA, Kanada och Mexico 1994. Det har lett till en nettoförlust på över en miljon amerikanska jobb, sämre lön för ytterligare miljoner. Också EU-kommissionen bedömer att TTPI kommer att orsaka "en påtaglig störning" för amerikanska arbetstagare. Det faktum att USA inte ratifierat ILO:s konventioner om kollektivavtal, föreningsfrihet och organisationsrätt kan, milt uttryckt, tänkas förorsaka "störningar" för europeiska arbetstagare – ifall USA har tuffare förhandlare än EU. EU-kommissionen har också luftat viss oro för det europeiska hälsovårdssystemet. Amerikanska företag har nämligen aviserat att de gärna bänder upp EU:s tjänstemarknad, utmanar statliga och kommunala aktörer inom vården. Och skolan. Till och med sådant som skolornas och andra offentliga inrättningars strävan att gynna närproducerat kan komma i skottgluggen. EU-parlamentet kan med stöd av Lissabonfördraget avgöra TTIP:s öde. Men det förutsätter att öppenheten kring förhandlingarna är så stor att parlamentarikerna vet vad de röstar om, kan väga positivt mot negativt. Därför är större öppenhet ett absolut krav.