Runebergsstatyn i centrala Helsingfors ”talar” enbart finska och engelska. Förklaringen är, som det oftast brukar vara, penningbrist. En tilläggsförklaring handlar om turismen; det är främst turister som förväntas använda den applikation för mobil och läsplatta som får Runeberg att ta till orda, med benäget bistånd av en skådespelare. I den karga vardagsverkligheten är det allra mesta i samhället viktigare än vilka språk en staty av nationalskalden talar. Men å andra sidan har de val som görs i sådana här sammanhang, av ekonomiska eller andra orsaker, ett starkt symbolvärde. Statyer som sådana är ju inget annat än symboler. Vem får vara med, vem får inte vara med när (en liten sekvens av) berättelsen om vårt land formuleras? Vad skulle skalden som på 1800-talet noterade att ”vårt land är fattigt” ha tänkt om han vetat att vi på 2000-talet inte har råd med att spela in en snutt på hans modersmål. I väntan på att huvudstaden ska få råd med det – Elina Nummi på stadens byggnadskontor lovar att det fixar sig inom ett år – tog sig Svenska Yle för att låta Helsingfors biträdande stadsdirektör Pekka Sauri göra en ”runebergare”. Det var Yle som nyligen rullade upp hela historien och Sauri hörde till dem som höll på att få morgonkaffet i vrångstrupen när han tog del av nyheten. Sauri läser första strofen av ”Vårt land” med känsla och allvar, på perfekt svenska, iförd tidsenlig klädsel. Samtidigt är det uppenbart att det hela görs med glimten i ögat. Men vad händer? Skådespelarförbundets ledning tar det hela på fullaste allvar och flyger i taket. Stadsdirektören tror kantänka han är en riktig skådespelare. Riktiga skådespelare föraktar och nedvärderar han. Hur täcks han, som har en månadsinkomst på 12 500 euro, ställa upp på gratis snuttjobb på arbetstid? Vad härnäst? Kommer restaurangfacket att jaga folk som ställer­ upp i kocktävlingar med blåslampa för att de nervärderar proffsens matlagningskunskaper? Borde amatörteater förbjudas av omtanke om riktiga skådisars sysselsättning? Alla som har kreativa yrken – författare, skådespelare, musiker – är hårt trängda i ett samhällsklimat där det mesta handlar om ekonomisk nytta. Det är antagligen i det ljuset skådespelarförbundets överreaktion ska ses. Men en överreaktion är det, lik förbenat. Sauri sa sig kunna ställa upp ”ifall riktiga skådespelare är för ­dyra”. Det tog skådespelarbundet som ett faktiskt angrepp på lönenivån i branschen (i medeltal 3 000 euro i månaden). Men de levererar åtminstone sin kritik i ett föredömligt tvåspråkigt brev (kan läsas på www.nayttelijaliitto.fi). Samtidigt som Runebergsdramat utspelat sig har polisen förmått ett tillfälligt, levande konstverk i Helsingfors att klä på sig underkläderna. Det handlade om sista scenen i holländaren Dries Verhoevens verk ”Det här är inte min kropp.” En naken 83-åring sitter i en glasmonter med en mask förställande en yngre kvinnas ansikte på sig. Konstnären vill få betraktaren att reflektera över vad överflödet av bilder av unga, vackra, mer eller mindre nakna, mer eller mindre retuscherade kroppar innebär för vår bild av människan. Visa den nakna verkligheten vid 80+ ... så kommer polisen. Samt alla de ”konstkännare” som ropar ”Ska detta vara konst?” Visa verklighetsförfalskning. Ingen reagerar.