Opinion
21.11.2014
Finns här någon lönsam elev?
Viss resultatfinansiering i gymnasiet kan kanske sväljas. Men inte den andel som nu föreslås.
”Vad ska vi göra med lågpresterande Calle B? Någonstans ska förstås också han gå i skola ... men måste han antas till just vårt gymnasium? Det innebär ju att vår enhet får mindre statliga pengar.”
Gymnasierna är i stöpsleven. Stöpandet har avancerat så långt som till ett lagförslag som, bland annat, ger Undervisnings- och kulturministeriet större makt att avgöra vilka som får ordna gymnasieutbildning. Kommun eller samkommun X, jo. Kommun eller samkommun Y, nej. Det har gett planerna på regiongymnasier en skjuts framåt.
Men det handlar också om finansieringen. Enligt lagutkastet skulle nästan hälften av finansieringen bli resultatbaserad, som det så vackert heter. Det betyder att den statliga penningströmmen till ett gymnasium skulle styras av faktorer som hur goda resultat gymnasiets elever förmår prestera, i hur hög grad de antas till universitet och högskolor efter gymnasiet och annat liknande.
Samma tänkande som sedan ett antal år tillämpas på universitets- och högskolevärlden föreslås nu gå neråt i åldrarna och appliceras på andra stadiets utbildning.
Därav den tänkta, tillspetsade repliken ovan. Förhoppningsvis kommer den aldrig att kunna höras i verklighetens lärarrum. Men i lärarleden är det kanske trots allt någon som tycker sig höra den. Finlands svenska lärarförbund FSL anmälde förra veckan sitt missnöje med den föreslagna finansieringsmodellen. Grundfinansieringen måste vara minst 90 procent, kräver Christer Holmlund, ordförande för FSL.
Med grundfinansiering avses finansiering som kommer oberoende av Calle B:s och alla hans skolkamraters betygssiffror.
Utbildning är samtidigt både kortsiktig och långsiktig verksamhet. Gymnasiet har tillgång till en viss elev en relativt kort tid och har att göra det allra, allra bästa av den tiden – för den kommer aldrig igen i den elevens liv.
Samtidigt kommer det ständigt nya elever. Det går inte att bygga en god, långsiktig gymnasieutbildning på villkor som kan ändras avsevärt från år till år. FSL-basen Holmlund pekar på detta faktum också.
Säg att andelen resultatfinansiering i alla fall blir hög. Hur mycket lärarresurser, undervisningsmaterial, stödundervisning med mera en viss årskurs får tillgång till avgörs i så fall av hur årskurser som just gått ut har klarat sig, av hur många Anders A (högpresterande) respektive Calle B (mindre högpresterande) dessa årskurser råkat inkludera. Vad finns det för rättvisa, för rim och reson i det?
I den debatt om de vinstdrivande privatskolorna som förs i Sverige figurerar ordet betygsinflation. För en vinstdrivande skolas lärarkår blir det frestande att i viss mån, beroende på hur töjbart samvete man har, frisera betygen uppåt. Sådant ger en konkurrensfördel i kampen om eleverna.
Att göra en stor del av finansieringen beroende av resultat kan också det innebära en risk för betygsinflation. Om Calle B får den 8:a i matte han egentligen inte förtjänar är det bra för skolans kassakista. Men kanske inte för Calle B. Eller hans framtida arbetsgivare.
Lärarfacket OAJ vill att skolundervisningen blir en valfråga inför riksdagsvalet nästa vår. OAJ hävdar att en klyfta börjar uppstå inom vår grundutbildning; vissa elever kan beroende på hemkommunens agerande och ekonomi få fler hundra timmar mindre undervisning än andra (OAJ-pressmeddelande 19.11). Skillnaden kan i värsta fall uppgå till ett läsår. Jo, detta är definitivt en valfråga.